Innehåll

Falska fakta om konflikten på Koreahalvön. TT desinformerar – som vanligt – om bakgrunden till Koreakonflikten.

En ”faktabakgrund” från TT, publicerad i flera dagstidningar den 27 april i samband med det nord-sydliga toppmötet, vimlar av falska uppgifter och annan missvisande information. Här är tio tokigheter:

1. ”Vid andra världskrigets slut intogs Korea av dels Sovjetunionen, dels USA.”

I själva verket var USA:s trupper 90 mil bort då Korea befriades, Japan kapitulerade och kriget i realiteten var slut. Först tre veckor efter befrielsen ”intog” USA södra Korea.

2. ”En skiljelinje mellan de sovjetiska trupperna i norr och de amerikanska i söder drogs längs den 38:e breddgraden.”

Skiljelinjen som delade Korea tillkom på förslag av USA, för att hejda den sovjetiska framryckningen.

3. ”Sovjetunionen bildade ett kommunistiskt system under ledning av Kim Il-Sung…”

Sovjetunionen överlät till koreanerna själva (partisanerna och folkkommittéerna) att bygga upp en statsmakt. Kim Il Sung, som lett kampen mot den japanska kolonialmakten, blev den självklare ledaren. Systemet var vid denna tidpunkt inte ”kommunistiskt”, utan baserat på en bred nationell koalition för demokrati och nationell självständighet. Om det någonsin i historien funnits förutsättningar för någon form av parlamentarisk demokrati i Korea, var det då, men USA hindrade det.

4. ”…medan USA inrättade en tillfällig regering av moderata nationalister”.

Här glömmer man behändigt USA:s militära ockupationsregering, som förbjöd och slog ned folkkommittéerna. Man underlåter att nämna den från USA importerade (och allmänt illa omtyckte) ”moderata nationalisten” Syngman Ri, som tillsattes som galjonsfigur för en regim baserad på tidigare pro-japanska militärer, poliser och administratörer samt storgodsägare och kapitalägare.

5. ”I augusti 1948 utropades en ny stat i söder: Republiken Korea. Samma månad arrangerades val till en folkförsamling i norra Korea och 9 september bildades Demokratiska folkrepubliken Korea.”

Valen till folkförsamlingen genomfördes inte bara i norra Korea, utan i hela Korea. Högsta folkförsamlingen och regeringen kom därmed att innehålla företrädare för hela landet.

6. ”Bakgrunden till kriget som rasade 1950–1953 kan hittas i kalla krigets spänningar men också i motsättningarna i Korea. Kommuniststaten fick kinesiskt och sovjetiskt stöd medan Sydkorea hade stöd av USA-ledda FN-trupper.”

Kriget var från början ett inbördeskrig (liksom det amerikanska inbördeskriget 1861–1865 eller det kinesiska 1927–1949), men USA drev igenom en FN-resolution om stöd till sydsidan och organiserade en USA-ledd FN-styrka med trupper från 15 länder. Därmed förvandlades det till ett försvarskrig mot imperialistisk intervention. Kina och Sovjetunionen stödde Koreas folk i kampen mot interventionen. USA misslyckades med sina krigsmål att krossa folkrepubliken och inta hela Koreahalvön.

7. ”I juli 1953 slöts ett stilleståndsavtal i Panmunjom. Något fredsavtal kom aldrig till stånd och den demilitariserade zonen längs breddgraden utgör alltjämt gräns mellan Nord- och Sydkorea. Kriget krävde minst ett par miljoner människoliv.”

Avtalet om vapenvila slöts mellan Demokratiska Folkrepubliken Korea och Folkrepubliken Kina å ena sidan, och USA som företrädare för ”FN-styrkorna” å den andra. Syngman Ris regim vägrade acceptera avtalet. Enligt avtalet skulle förhandlingar upptas om ett fredsavtal, men USA har hittills vägrat föra sådana förhandlingar. Demarkationslinjen mellan nord och syd är formellt ingen gräns mellan två stater, utan en demarkationslinje mellan två landsdelar. Ett par miljoner koreaner dödades, huvudsakligen i USA:s angreppskrig mot norra Korea.

8. ”Nordkoreas förste diktator efter delningen på 1940- och 1950-talen, Kim Il-Sung…”

Att de nordkoreanska ledarna benämns ”diktator” är numera rutin i TT:s rapportering. I själva verket var det södra Korea som fram till 1980-talet styrdes av militärdiktaturer, medan den politiska ledningen i norra Korea baserades på ett starkt folkligt stöd, där Kim Il Sung var ledaren, men ingalunda någon enväldig despot, som ordet antyder.

9. De nord-sydliga toppmötena 2000 och 2007 framställs på ett nedsättande sätt och det antyds att Roh Moo-Hyun skulle ha ”känt att de inte kunde enas om något alls”. I själva verket var båda mötena konstruktiva, inte på grund av ”stämningen” utan på grund av sitt konkreta innehåll – principerna för fredligt samarbete och nationell återförening och de konkreta steg man kom överens om, men som sydsidans senare presidenter frångick.

10. ”Sedan Kim Jong-Un tog makten i Nordkorea 2011 har landets vapenprogram, främst de nukleära, utvecklats snabbt. Det har lett till allt hårdare sanktioner från bland annat FN:s säkerhetsråd, USA, EU och Sydkorea.”

Här bortser TT-referatet från att det är USA:s militära hot – de mycket omfattande gemensamma militärövningarna med den sydkoreanska krigsmakten inkluderande moderna och provocerande insatser av kärnvapenbärande vapensystem – samt de av USA genomdrivna, mot FN-stadgan stridande, sanktionerna som drivit fram det nordkoreanska vapenprogrammet, vilket till sin natur är avskräckande och defensivt, inte offensivt och hotfullt.