Innehåll

Amnesty släppte onsdagen 4 maj en rapport som hävdar missförhållanden i nordkoreanska fångläger. Det hävdas också att dessa läger har byggts ut för att rymma fler personer sedan år 2000.

Rapporten uppges vara baserad på uppgifterna från 15 icke namngivna personer. Hur gamla uppgifterna är redovisas inte. Som bilaga till rapporten presenteras otydliga satellitbilder som påstås bevisa att gamla fångläger har byggts ut.

Rapporten avslutas med att konstatera att det är ”allmänt ansett att antalet människor som skickas till fångläger är stigande”. För att ytterligare underbygga detta påstår Amnesty i sitt svenska pressmeddelande att landet genomgår en tid av politisk instabilitet. Några belägg för detta presenteras inte.

Amnesty har tidigare kritiserats för sin rapportering från Nordkorea. En Amnestyrapport i juli 2010 om sjukvården i landet kritiserades kraftfullt av världshälsoorganisationen, WHO, som betecknade rapporten som ”anekdotisk”, då den innehöll uppgifter så gamla som från 2001 och inte levde upp till en vetenskaplig nivå. ”Alla uppgifter är från personer som inte befinner sig i landet. Denna rapport är inte vetenskaplig”, sa WHO:s talesman vid en pressträff.

Svensk-Koreanska föreningen är en vänskapsförening vars medlemmar kan ha olika uppfattning om förhållandena i norra Korea.

Det är möjligt att det finns fängelser och läger där förhållandena är hårda och internerna inte behandlas väl. Sådant förekommer i många länder. Men vi vet att detta också är något som USA och media i väst sedan länge gärna vill lyfta fram och kraftigt överdriva. Dels för att vända uppmärksamheten bort från sina egna grova övergrepp – i Irak och Afghanistan, men också i amerikanska fängelser – dels för att mobilisera världsopinionen mot det socialistiska Korea och det koreanska folkets kamp för fred, självständighet och återförening.

USA och DFR Korea befinner sig som bekant i krig. Och i krig är sanningen det första offret.

En organisation som verkligen månar om det koreanska folkets och enskilda koreaners rättigheter bör i första hand verka för avspänning och fred på Koreahalvön. Bara så kan förutsättningar skapas för större individuell trygghet för enskilda koreaner.