I april i år kulminerade den spända situationen på och kring Koreahalvön. Media rapporterade om hotande kärnvapenkrig, men utan att klargöra vem som stod för hotet.

Det som ledde till till den skärpta situationen var två händelser:
1. Att USA i FN:s säkerhetsråd genomdrev en resolution som fördömde DFRK:s uppskjutning av en satellit i rymden för fredliga ändamål och skärpte de internationella sanktionerna mot landet.
2. Att USA och Sydkorea genomförde mycket omfattande och provokativa militära övningar för fullskalig invasion och kärnvapenangrepp mot norra Korea.

DFRK svarade med hot om motangrepp mot USA om de skulle bli angripna och de visade sin förmåga att svara med kärnvapen även mot USA:s fastland. Det ansågs upprörande medan USA:s krigshot sågs som normal rutin.

Att USA har ett tusental kärnstrids spetsar riktade mot Nordkorea och skickar strategiska bombplan över halva jordklotet – non-stop från Missouri till Korea och tillbaka – för att fälla bomb­atrapper helt nära demarkationslinjen mellan norra och södra Korea framställs i media som legitimt självförsvar mot en eventuell nordkoreansk attack.

Man ska vara klar över vem som hotar vem och varför USA upprörs över ”det nordkoreanska hotet”. Det är som Noam Chomsky har påpekat: inga länder som USA hotar eller invaderar skall tillåtas eller ges möjlighet att försvara sig.

Farliga förebilder
Klart är att Nordkorea tar det amerikanska hotet på stort allvar och har goda skäl att göra det.
Erfarenheterna från Koreakrigets utbrott 1950, liksom från de senaste krigen i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien visar att USA vanligtvis inleder krig genom att ge- nomdriva (eller försöka genomdriva) en resolution i FN:s säkerhetsråd för att med den i ryggen inleda angreppskrig i FN:s eller ”världssamfundets” namn. Inför Irakkriget fick USA inte säkerhetsrådet med sig, och i fallet Syrien lade Ryssland och Kina in veto. Det hindrade inte angriparna, men försvårade för dem. I Libyen fick man igenom en resolution som inte alls legitimerade det som senare skedde, men som inför världsopinionen fyllde den funktionen. Säkerhetsrådets resolution om Nord­koreas satellituppskjutning skul­e kunna fylla samma funktion och legitimera ett storskaligt militärt angrepp. Det var därför DFRK besvarade den med att provspränga en kärnladdning.
DFRK har hittills genomfört tre sådana provsprängningar, USA har genomfört flera tusen.

Sanktioner är krig
Sanktioner är i sig en form av krigshandlingar. Den nyzeeländske Koreakännaren Tim Beal skriver i sin bok Crisis in Korea: America, China and the Risk of War (2011):
”Sanktioner är, sist och slutligen, endast den moderna versionen av den urgamla militära belägringstaktiken. Belägringens syfte är att försätta fienden i ett sådant tillstånd av svält och umbäranden att de öppnar portarna, kanske dödar sina ledare under processens gång, och underkastar sig belägrarnas godtycke.”

De internationella sanktionerna mot Irak skapar en mycket svår situation för befolkningen. Och de följdes av invasion och ockupation.

Också för befolkningen i norra Korea skapar sanktionerna stora problem, inte minst när det gäller livsmedelsförsörjningen. (Nyhets­byrån KCNA uppger 26 mars 2013: ”De mänskliga och materiella skador som tillfogats DFRK fram till 2005 uppgick totalt till minst 64 959 854 miljoner USA-dollar.”) Ändå vägrar landet ge efter för påtryckningar. DFRK låter sig inte behandlas som en koloni. De är ett stolt land, ett stolt folk, fast beslutna att försvara sin suveränitet i alla lägen.

Uppenbarligen bedömer koreanerna den egna försvarsberedskapen och avskräckningsförmågan som viktigare än att vinna eller omvända världsopinionen. Det är säkert också en realistisk bedömning. För tio år sedan fanns en stark och aktiv världsopinion mot USA:s planer på att invadera Irak, men den lyckades inte förhindra invasionen och ockupationen.

Internationellt ansvar
DFRK:s motstånd mot säkerhetsrådets resolutioner är faktiskt ett försvar för den internationella rättsordningen och världsfreden och en protest mot det godtycke inom folkrätten som är på väg att ta överhanden och som på sikt hotar världsorganisationens existens. I bästa fall får den spända situationen också Ryssland och Kina att agera för en fredslösning – en verklig fred på Koreahalvön, vilket USA envetet motsatt sig ända sedan de tvingades underteckna avtalet om vapenstillestånd 1953.

Vad FN:s säkerhetsråd borde se som sin uppgift är förstås att försvara medlemsländernas suveränitet och rättigheter och att verka för en permanent fredslösning i Korea som på allvar reducerar krigshotet, inte att bidra till skärpta sanktioner mot DFRK och därmed en upptrappning av konflikten.

Både Sverige och omvärlden borde ompröva sin politik mot landet, framhöll Linus Hagström, statsvetare vid Utrikespolitiska Institutet, i Expressen nyligen:
– Provsprängningen betyder att Nordkorea inte vill vika ner sig. När omvärlden sätter press så möter man den pressen. Jag är helt övertygad om att Nordkorea aldrig kommer att använda den här kapaciteten för att anfalla andra, om de inte först anfaller Nordkorea, sade han.
– Det rimliga i det här läget vore att förutsättningslöst sätta sig ner med Nordkorea och lyssna på vad de egentligen vill, om vi på något sätt kan ta första steget för att få till en förändring. Att sätta hårt mot hårt och bara bestraffa Nordkorea leder ingen vart, förutom att landet fortsätter utveckla sitt kärnvapenprogram. Det är den politik som USA har fört sedan tidigt 2000-tal och det är en oansvarig linje, skrev Linus Hagström.


Denna text är hämtad ur Korea-information nr 3 2013.