Provsprängningen måste mötas med fredsförhandlingar

Utrikesminister Carl Bildts uppmaning till ”enad front” och ”starka reaktioner” mot Nordkoreas provsprängning är inte konstruktiv. Det väsentliga är inte att fördöma, utan att förstå situationen och anvisa vägar ut ur den.
Demokratiska Folkrepubliken Koreas provsprängning av en kärnvapenladdning är en provokation mot omvärlden, och avsikten är givetvis också att provocera. Landet markerar sin suveränitet och sin ställning som kärnvapenmakt i trots mot stormakterna i FN:s säkerhetsråd och kräver samtidigt uppmärksamhet kring Koreafrågan och allvarligt menade förhandlingar om fred och normalisering.

Utvecklingen till kärnvapenmakt
Att Nordkorea utvecklats till en kärnvapenmakt har sin förklaring. Alltsedan Koreakrigets slut 1953 har Demokratiska Folkrepubliken Korea krävt fredsavtal och normalisering av relationerna med USA, vilket Washington blankt avvisat. I stället har USA i strid med vapenstilleståndsavtalet kraftigt ökat vapenarsenalen i södra Korea. Demokratiska Folkrepubliken Korea verkade länge för att Koreahalvön och dess omgivningar ska förklaras som en kärnvapenfri zon, vilket USA motsatte sig.
Under 1990-talet, efter Sovjetblockets sammanbrott och den politiska kursomläggningen i Kina, genomgick landet stora svårigheter. Många såg det som enbart en tidsfråga innan även den socialistiska regimen i norra Korea skulle kollapsa. Ledningen tog sig emellertid igenom svårigheterna genom kraftfull mobilisering av det egna folket.
Inte minst viktigt var att maktbalansen i världen, inklusive Ostasien, förändrades. Natos mer offensiva roll, kriget mot Jugoslavien samt USA:s invasioner av Irak och Afghanistan visade att varken FN och folkrätten eller stormaktsbalansen och världsopinionen kunde förhindra angreppskrig.
När George W Bush inledde sin första mandatperiod med att utpeka Nordkorea tillsammans med Irak och Iran som ”ondskans axel” och det blev känt att USA i flagrant strid med icke-spridningsavtalet hade långt gångna planer för kärnvapenangrepp mot Korea, drog den nordkoreanska ledningen slutsatsen att man inte kunde förlita sig på stormakters beskydd, utan var tvungen att på egen hand bygga upp ett starkt och avskräckande försvar, inklusive egna kärnvapen.

Sammanbrutna förhandlingar
I flera omgångar har DFRK sökt förhandlingar med USA, med den sydkoreanska regeringen och med Japan om normalisering av relationerna. Särskilt hoppfull var den åttaåriga perioden av dialog och samarbete med södra Korea med inriktning på en fredlig och självständig återförening av nationens egen kraft. Den fick tyvärr ett abrupt slut med regimskiftet i södra Korea i februari 2008.
Vissa framsteg nåddes i sexpartssamtalen mellan Kina, USA, Ryssland, Japan och de två koreanska staterna. Dessa förhandlingar har nu brutit samman och skulden för det ligger inte enbart och inte främst hos DFRK, som fullgjort sina åtaganden och bland annat oskadliggjorde reaktorn i Yongbyon samt lämnade en rapport om sina aktiviteter på kärnteknikområdet. Den nordkoreanska satellituppskjutningen den 5 april var ett bevis på den höga tekniska utvecklingen i DFRK och en markering av att rymden inte är stormakternas monopol. Den genomfördes helt enligt alla folkrättsliga regler, med förvarning till omvärlden i god tid. USA och Japan hotade att skjuta ned den nordkoreanska bärraketen, vilket skulle ha varit en uppenbar krigshandling, men avstod efter att Nordkorea klargjort att man skulle besvara sådana åtgärder med motåtgärder av samma slag.
När FN:s säkerhetsråd – däribland stormakter som själva skjuter upp satelliter och som tävlar om att utveckla rymdteknik, även för militär hegemoni – fördömde denna fredliga satellituppskjutning, som de betecknade som ett raketprov, gick DFRK vidare med sprängning av en kärnladdning och provskjutning av kortdistansraketer.

Krav på kärnvapenmakterna
I denna situation är det inte fruktbart att ensidigt fördöma det nordkoreanska agerandet och utan villkor ställa sig bakom den politik som president Obama må utforma, oavsett vilken den blir. Istället måste omvärlden ställa krav främst på USA och övriga kärnvapenmakter, men också på Japan och Sydkorea om en konstruktiv hantering av konflikten som leder till normalisering av relationerna med Demokratiska Folkrepubliken Korea och varaktig fred på Koreahalvön.
Som Peter Franke påpekar i en ledare i Värmlands Folkblad 26 maj, räcker det inte med fördömanden, i en verklig nedrustningsprocess måste det riktas krav mot alla kärnvapenländerna:
”Förhandlingsvägen [i Korea] måste vara den enda rätta… Men det behövs något mer. De befintliga kärnvapenmakterna måste göra allvar av allt vackert tal om nedrustning för att inte ännu fler länder ska skaffa det fruktansvärda vapnet.”
”Barack Obama har också en hel del kvar att bevisa. Under sin Europaturné lovade han att USA kommer att ta konkreta steg mot en värld utan kärnvapen. Men han motsätter sig inte sin krigiske företrädares planer på en robotsköld med nya missiler i Polen och Tjeckien. Genom Nato har USA kärnvapen i sex europeiska länder, redo att överlämnas till de styrande i händelse av krig. Det är ett klart brott mot ickespridningsavtalet och ett lika klart fall av dubbelmoral i Vita huset.”

Normalisering på Koreahalvön
För president Obama höll Koreafrågan på att trängas undan av mer närliggande frågor som den finansiella krisen, krigen i Afghanistan och Irak samt Mellanöstern. Det nordkoreanska agerandet, inklusive den senaste provsprängningen, tvingar honom att ägna uppmärksamhet åt Korea. Det är uppenbarligen avsikten från Pyongyang och omvärlden bör aktivt bidra till en varaktig fred med säkerhet för alla parter, inklusive Demokratiska Folkrepubliken Korea. Är en normalisering av situationen på Koreahalvön möjlig? Ja, visst är den möjlig, men knappast genom ”enad front” och ensidiga ”starka reaktioner” mot Nordkorea. Erfarenheterna hittills visar tvärtom att ett sådant agerande resulterar i låsta positioner och upptrappade provokationer från båda sidor.
Man bör inte glömma USA:s och Sydkoreas omfattande, utmanande och provokativa gemensamma krigsövningar Key Resolve och Foal Eagle, riktade mot Demokratiska Folkrepubliken Korea i mars i år, som kan förmodas ha utlöst de nordkoreanska motåtgärderna. Krav bör ställas i första hand på USA att upphöra med alla former av hot och krigsförberedelser mot norra Korea, att aktivt förhandla med regeringen i Pyongyang om en övergripande fredslösning och en normalisering av relationerna, och att aktivt understödja ett närmande mellan norra och södra Korea samt en normalisering mellan Japan och DFRK. Krav bör också ställas på Japan, den forna kolonialmakten i Korea, att normalisera relationerna med DFRK och fullgöra sina åtaganden enligt sexpartssamtalen. Krav bör vidare ställas på den sydkoreanska regeringen att återgå till en politik av försoning och nationell enighet i enlighet med de nord-sydliga gemensamma 15 junideklarationen 2000 och 4 oktober 2007 och att avstå från utmanande militära krigsövningar.
Sverige var först bland länderna i Västeuropa med att upprätta diplomatiska relationer med Demokratiska Folkrepubliken Korea och statsminister Göran Persson ledde en EU-delegation på hög nivå till Pyongyang för samtal om Koreafrågan. Med en aktiv och självständig politik skulle vårt land ha goda förutsättningar att bidra till normalisering och fred i Korea.

Christer Lundgren
2009-05-27

text/fredsforhandlingar.txt · Senast uppdaterad: 2009/05/27 14:36 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan