När vår förening grundades låg hotbilden tung över Korea. Kriget hade visserligen lett till ett stilleståndsavtal, med freden hade uteblivit. En av de tongivande krafterna vid föreningens grundande var dr Andrea Andreen, som med egna ögon sett krigets fasor i Korea och medverkat till att klarlägga de krigsförbrytelser som begicks mot koreanerna i FN:s namn.

Sommaren 1969 tog föreningen nya tag. Offentliga sammankomster och diskussionsaftnar arrangerades. Föreningen fick stor uppmärksamhet genom utställningen ”Koreas historia” i ABF-huset i Stockholm. Vid årsmötet 1970 valdes Torsten Brännström till ordförande och Andrea Andreen till hedersordförande.

Alltifrån starten var det en huvuduppgift för föreningen att sprida kännedom om vad som hände i Korea och att stödja strävandena till återförening. För många blev föreningen också en inkörsport till viktig information som inte fanns tillgänglig i den ensidiga svenska mediebevakningen.

Ett svenskt erkännande av DFR Korea var från starten den viktigaste frågan i föreningens program. Under 1970-talets första år anordnades en rad offentliga möten och filmaftnar. Föreningen fick på så sätt medlemmar över hela landet.

Vid årsmötet 1972 fördes en intensiv debatt om föreningens verksamhet, stadgar och framtida program. Årsmötesmajoriteten tog klar ställning för att föreningen skulle vara en partipolitiskt obunden vänskapsförening och att huvuduppgifterna skulle vara att sprida kännedom om vad som händer i Korea, stödja strävandena till återförening och arbeta för ett erkännande av DFRK.

Internationell solidaritet
Upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan Sverige och DFR Korea den 6 april 1973 var en stor framgång även för Svensk-Koreanska föreningen. Vår medverkan i den internationella opinionsbildningen har sedan stärkts genom åren. Föreningen var representerad vid de två första världskonferenserna för Koreas återförening i Bryssel 1977 och Tokyo 1978. I februari 1980 kunde den Nordiska samarbetskommittén för vänskap och solidaritet med det koreanska folket hålla sin årskonferens i Stockholm.
Det nordiska samarbetet har varit fortsatt aktivt. Minnesvärda exempel från senare år är det Nordiska Koreaseminariet i Stockholm i september 2000, med närvarande delegationer från vänskapsföreningarna i Danmark, Finland och Norge, och Nordiska samarbetskommitténs möte 2008.
Vid den Europeiska solidaritetskonferensen till stöd för fred och återförening i Korea i Geneve 1985, en vecka före toppmötet mellan Gorbatjov och Reagan i samma stad, deltog förening en med ordföranden Nils-Eric Gustafsson i spetsen.
Vid en FN-konferens i Stockholm i maj 1987 med temat ”Utveckling och nedrustning” fick föreningen genom Thomas Rönström representera CILRECO (Internationella kommittén för återförening och fred i Korea). Slutresolutionen från mötet accepterade flera av CILRECOs förslag.
I september 1987 fick Svensk-Koreanska föreningen det hedersamma uppdraget att anordna en Europeisk konferens för fred och återförening i Korea (Peace and Reunification in Korea). Konferensen gick av stapeln i Haninge Folkets Hus, Handen, och samlade deltagare från bl.a. Frankrike, Grekland, Storbritannien och de Nordiska länderna. Från Demokratiska Folkrepubliken Korea kom en delegation och föreningens egna lokalavdelningar var väl representerade.
Inför Världsungdomsfestivalen i Pyongyang i juli 1989 medverkade föreningen i den svenska festivalkommitténs arbete. Vid ett informationsmöte fick de svenska deltagarna lära sig mer om Koreas historia och den aktuella situationen i landet. Från Svensk-Koreanska föreningen reste fem personer till Pyongyang.

Opinion för fred i Korea
Föreningen har genom åren engagerat sig starkt i frågor som rör kärnvapenhotet mot Korea. På den internationella konferensen för avskaffande av kärnvapen och för fred på den koreanska halvön (1986) deltog Thomas Rönström. Slutdeklarationen finns att läsa i KI nr 4/1986. Vid Svensk folkriksdag för nedrustning (februari 1988) fick föreningen gehör för sina synpunkter. Folkriksdagen beslöt nämligen att uppmana Sveriges regering och folkrörelserna att ”uppmärksamma och stödja initiativ till nedrustning på den Koreanska halvön och därvid särkilt verka för upprättande av en kärnvapenfri zon i Korea.”
Under senare år har opinionsbildningen kring Koreafrågan ansetts som den viktigaste uppgiften för föreningen. Såsom massmediesituationen ser ut idag har det inte varit någon lätt uppgift. Tidningen Korea-information har spelat en oerhört viktig roll i detta arbete och den har också speglat kontinuiteten i föreningens verksamhet. Tidningens chefredaktör, Christer Lundgren, har hållit ställningarna i mer än 30 år – en journalistisk bragd.
De svåra naturkatastroferna i Korea under flera år på 1990-talet fick stort utrymme i tidningen och ledde till solidaritetsinsatser från föreningens sida. 1997 beslöt föreningen att efter förmåga bidra med katastrofhjälp till Koreas folk. Ett särskilt postgirokonto med beteckningen ”Katastrofhjälp till Korea” (pg 448 27 03-8) öppnades. Insamlingen pågår alltjämt.
Svensk-Koreanska föreningen har också deltagit med appelltal i den årliga anti-imperialistiska demonstrationen på Stortorget i Stockholm den 4 juli.

Utbildning, kultur och resor
En rad kulturevenemang har väckt uppskattning. 1976 kunde föreningen i samarbete med Folkparkerna välkomna en akrobat-, sång- och danstrupp från den världsberömda Mansudaeteatern i Pyongyang. Premiären ägde rum på Oscarsteatern i Stockholm och TV2 spelade in programmet för de nordiska länderna. Tre år senare kunde föreningen också förmedla ett gästspel av Pyongyangs barn- och ungdomstrupp. 70 barn i åldern 9-15 år gjorde bejublade framträdanden med musik, sång och dans i bl.a. Stockholm och Haninge.
Under Koreaveckan i Brandbergen i mars 1982 genomfördes ett särskilt informationsprogram, med film och diskussion, för eleverna på högstadiet i Brandbergsskolan.
”Att se en gång är bättre än att höra hundra gånger” är ett koreanskt ordspråk som föreningen tagit fasta på.
Föreningen har genom åren kunnat erbjuda ett stort antal uppskattade gruppresor till Korea. En annan viktig sak är studieverksamheten i föreningens lokalgrupper, som har ökat kunskaperna om Korea och stärkt banden med Koreas folk. Studiecirklar har genomförts i bl.a. Malmö, Borås, Haninge och Stockholm. Mot slutet av 1980-talet knöts föreningens studieverksamhet till Juche-studiecirklarna, med bl.a. Bert Andersson och Pasi Mylly som studieledare, och till kurser i språk och historia ledda av Thomas Rönström.
I oktober 1981 kunde föreningen för första gången inbjuda till ett Juche-seminarium (Juche = självtillit) med deltagare från hela landet. Liknande arrangemang följde slag i slag. Ett riksseminarium med anledning av president Kim Il Sungs 70-årsdag 1982 fick stort gensvar. Vid ett seminarium i mars 1986 låg fokus på utbildningen i DFR Korea.
Svensk-Koreanska föreningen hade inte kunnat kryssa sig fram genom fem decennier utan alla eldsjälar och deras ideella insatser. Det går inte att nämna alla vid namn, men här några:
Från det aktiva Haninge har vi Stig och Sonja Strandh, Bert och Maria Andersson, Arvid Falkenberg, och inte minst en av våra största Koreaaktivister, Sten Malmkvist. I Stockholm, liksom i Haninge, har många arbetat för både riksföreningen och lokalavdelningen. Gustav Klackenberg, Jan Lönn, Bengt och Margareta Tuikkanen, Pasi och Terttu Mylly har gjort stora insatser. Från Skåne kan nämnas Tommy Jönsson och Arne Larsson.
Lokalgrupper har också funnits i Malmö, Lysekil, Borås och Örnsköldsvik, och därtill alla engagerade kontaktpersoner över hela landet – ingen nämnd och ingen glömd.
Så har då Svensk-Koreanska föreningen nått medelåldern. Det är inte många av de ”klassiska” vänskapsföreningarna som klarat det. Det känns alltjämt viktigt med en oberoende röst bland alla som tror sig veta vad som sker i Korea. Vår förening kan ”göra skillnad” och det kommer att behövas en god portion engagemang under de kommande åren.

Thomas Rönström

Publicerad i Korea-information nr 1 2009