Den senaste tiden har stormmolnen och lågtrycken samlat sig kring Koreahalvön på ett olycksbådande sätt. Som ni förstår, talar jag inte om meteorologi, utan om politik, krigshot och kärnvapen.

Å ena sidan genomför USA och den sydkoreanska krigsmakten i år de största gemensamma krigsövningarna någonsin, benämnda Foal Eagle och Key Resolve.
Operation Foal Eagle 2016, som pågår från 7 mars till 30 april, är en massiv gemensam US-amerikansk och sydkoreansk militärövning. Samtidigt genomförde USA från 7 mars till 18 mars Operation Key Resolve i södra Korea.
De två sammanhängande krigsövningarna innefattar totalt omkring 17 000 USA-soldater och förbluffande 300 000 sydkoreanska marionettsoldater.
(Jag använder här begreppet marionettsoldater, eftersom den sydkoreanska krigsmakten inte är en självständig nationell armé, utan står under USA:s befäl och helt går USA:s ärenden mot den koreanska nationens intresse av fred och nationell återförening.)
De här två samordnade krigsövningarna är de mest omfattande någonsin i hela världen, tio gånger större än de största USA-ledda militärövningar som genomförts i Europa eller södra Stilla havet eller någon annan stans. Andra länders militärövningar kommer inte i närheten av denna skala.
Key Resolve rapporteras i år, för första gången någonsin, ha testat Operationsplan 5015, vars syfte är att genom ”föregripande angrepp” slå ut nordkoreanska kärnvapenanläggningar. Ett inslag i denna plan är så kallade ”halshuggningsanfall” (decapitation strikes) för att ta livet av folkrepublikens ledare och åstadkomma ett så kallat regimskifte i Pyongyang.

Å andra sidan markerar Nordkorea – eller Demokratiska Folkrepubliken Korea (DFRK), som landet formellt heter – högljutt och demonstrativt sin beredskap att offensivt slå tillbaka varje angrepp.
Den 6 januari provsprängde DFRK en liten vätebomb.
Den 7 februari sköt man upp en jordobservationssatellit i bana runt jorden.
Den 9 mars, då de USA-ledda gemensamma militärövningarna just hade inletts, provsköt DFRK två ballistiska missiler i havet öster om Korea (som missvisande brukar kallas Japanska havet). Och den 14 mars hävdade ett uttalande från Pyongyang att DFRK har kapacitet att utplåna Manhattan med en atombomb.
Man har också framhållit att DFRK liksom USA kan komma att tillgripa föregripande angrepp.

Situationen är alltså mycket tillspetsad. Artiklar i kinesisk press talar allvarligt om möjligheten att ett nytt krig utbryter på Koreahalvön och diskuterar hur Kina i så fall bör förhålla sig.

I denna skärpta situation har FN:s säkerhetsråd ingripit på ett sätt som är både anmärkningsvärt och oroväckande.
Enligt FN-stadgan har säkerhetsrådet huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Säkerhetsrådet är skyldigt att handla i överensstämmelse med Förenta Nationernas ändamål och grundsatser.
Centralt i Förenta Nationernas ändamål och grundsatser är att upprätthålla internationell fred och säkerhet, att förebygga och undanröja hot mot freden, att i överensstämmelse med rättvisans och den internationella rättens principer tillrättalägga eller lösa internationella tvister, och att mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt.
Vad har då säkerhetsrådet gjort?
Jo, för det första har man förbjudit DFRK att skjuta upp satelliter i rymden, en rättighet som inte förvägras något annat land i världen, inte heller Sydkorea. Det är ett uppenbart brott mot FN-stadgans princip om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt. Därmed överskrider säkerhetsrådet klart sina befogenheter. Det har inget mandat att blanda sig i suveräna staters utveckling av rymdteknik eller annan teknik för fredliga syften.
För det andra har säkerhetsrådet beslutat om internationella sanktioner mot DFRK. Det är ett direkt stöd till USA:s politik att isolera och krossa den koreanska folkrepubliken. För det tredje har säkerhetsrådet avvisat DFRK:s begäran att skyndsamt hålla ett möte för att diskutera de offensiva USA-ledda gemensamma militärövningarna. Säkerhetsrådet vägrar därmed att ta sitt ansvar för att förebygga och undanröja hot mot freden.
DFRK drar av detta slutsatsen att FN:s säkerhetsråd i realiteten fungerar som bulvan för USA-imperialisterna och att de länder och folk som hävdar sitt oberoende aldrig kan förvänta sig någon hjälp från säkerhetsrådet.

Den spända situationen på och kring Koreahalvön är enligt DFRK ett uttryck för en allvarlig konfrontation mellan oberoende och underkastelse, mellan rättvisa och orättvisa, mellan framåtskridande och reaktion.
Man kan också uttrycka det så, att DFRK försvarar folkrätten mot godtycke och anarki i relationerna länder emellan.

Satellituppskjutningen och andra nordkoreanska åtgärder för att erövra rymden är, menar man, en allvarlig politiskt motiverad konfrontation för att främja oberoende och rättvisa för hela mänskligheten.
Frågan handlar inte om satellitens karaktär eller metoderna för att skjuta upp den. Det rör sig i grunden om en akut politisk klasskamp, som är avgörande för frågan om oberoende eller underkastelse, om rättvisa eller orättvisa, om framåtskridande eller reaktion i hela världen. Ingen kan vrida historiens hjul bakåt, hävdar man i ett uttalande, och fortsätter:
”Vår nations stolthet och suveränitet är inte förhandlingsbar. Den representerar en brinnande längtan och framtiden för mänskligheten, som önskar självständighet och rättvisa, frihet och jämlikhet på vår planet.”
”DFRK har alltid försvarat suveräniteten och känt ett tungt men moraliskt ansvar inför vår tidsepok och för mänskligheten.”

Beträffande kärnvapen lade Koreas arbetarparti i mars 2013 fast linjen ”att samtidigt utveckla de två fronterna”, det vill säga att driva på det ekonomiska uppbyggnadsarbetet och samtidigt bygga upp en kärnvapenstyrka.
Detta ser man inte som en tillfällig motåtgärd för att hantera en snabbt föränderlig situation, utan som en strategisk linje för att uppnå slutlig seger. En del andra länder har under senare tid försökt utveckla kärnvapen, men till slut gett efter för påtryckningar från USA-imperialisterna och makter som samverkar med dem. En sådan eftergiftspolitik ser DFRK som ödesdiger, ett tecken på bristande mod och beslutsamhet.
Nordkoreanerna anser att de tar sitt ansvar för det egna landets och den koreanska nationens långsiktiga intressen och för fred och stabilitet på Koreahalvön. De är stolta över sin beslutsamhet att stå emot imperialismen och försvara oberoendet och folkrättens principer.
Kärnvapenavskräckning i självförsvar är, menar de, det enda sättet för dem att stå emot kärnvapenhotet, värna det nationella oberoendet och bygga en rättvis värld.

USA gör nu svart till vitt genom att hävda att det är DFRK:s åtgärder som förvärrat situationen på Koreahalvön. I själva verket är dessa åtgärder ett svar på krigshotet och sanktionerna. Det är USA, världens största kärnvapenmakt och den enda som använt kärnvapen, som har tvingat DFRK att utveckla kärnvapen och förbereda militära motåtgärder, inklusive förebyggande angrepp, eftersom USA har utpekat DFRK som mål för förebyggande kärnvapenangrepp, ständigt trappat upp sitt kärnvapenhot och bara väntar på ett tillfälle att angripa.
Att USA har stationerat väpnade styrkor i södra Korea, långt från USA:s eget territorium, är i sig ett skäl till den spända situationen på Koreahalvön. Till detta kommer USA:s kärnvapenhot och utpressning, gemensamma militärövningar och sanktioner mot DFRK.

Redan på 1950-talet planerade USA ett kärnvapenangrepp mot DFRK, och senare på 1950-talet införde man kärnvapen i södra Korea i klar strid med vapenstilleståndsöverenskommelsen. USA utstationerade efterhand så mycket som 1000 kärnvapen i södra Korea.
2001, början av det nya millenniet, pekade USA:s president George W Bush officiellt ut DFRK, som då saknade kärnvapen, som en del av ”ondskans axel” och måltavla för förebyggande kärnvapenangrepp.
I april 2010 deklarerade Obamaadministrationen att USA ”inte skulle använda eller hota med att använda kärnvapen mot stater som inte har kärnvapen och som är anslutna till icke-spridningsavtalet och fullgör sina skyldigheter enligt detta”. Denna formulering innebar att DFRK undantogs från listan över länder som inte skulle utsättas för kärnvapenangrepp eller hot med kärnvapen. Obamaadministrationen klargjorde också sitt scenario för förebyggande angrepp mot DFRK.

Demokratiska Folkrepubliken Korea är ett litet land som bygger sitt samhälle enligt socialistiska principer och på ett sätt som de själva utformat, och de vill göra det i fred. De trotsar FN:s säkerhetsråd och, som det förefaller, hela det så kallade världssamfundet.
Konfrontationen mellan Korea och FN bör ses i ett längre perspektiv och i ett större internationellt sammanhang. Ända sedan FN:s tillkomst har USA missbrukat sin maktposition för att utnyttja världsorganisationen i sin strävan att ta herraväldet över Korea.
Först bröt USA överenskommelserna mellan segrarmakterna i andra världskriget och förmådde FN att ta ställning för separata val i södra Korea och därmed att befästa landets delning och USA:s kontroll över södra Korea.
Sedan lyckades USA förmå FN:s säkerhetsråd att ställa sig bakom den USA-ledda interventionen i Koreakriget. Ännu idag finns så kallad FN-trupp på sydsidan i Korea, trots att FN:s generalförsamling krävt att de ska bort.
Sedan 2006 har FN:s säkerhetsråd antagit fem större resolutioner som inför och skärper sanktioner mot DFRK på grund av att landet utvecklar kärnvapen.
Säkerhetsrådet har däremot aldrig vidtagit några åtgärder för att undanröja krigshotet mot DFRK och kärnvapenhotet från USA:s sida och för att åstadkomma fred i Korea.
Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå den nordkoreanska misstron mot FN:s säkerhetsråd.
Till detta kommer USA:s och Storbritanniens invasion och ockupation av Irak 2003 och västmakternas krig mot Libyen 2011, där säkerhetsrådets resolutioner långtifrån avvärjde krigsfaran, utan tvärtom utnyttjades för att legitimera den imperialistiska aggressionen.

DFRK drar slutsatsen att historiska erfarenheter visar att passivitet och eftergivenhet leder till undergång.
De metoder som sätts in mot DFRK – extremt skärpta sanktioner, militära påtryckningar och försök till regimskifte – ger därför motsatt resultat till vad som påstås vara avsikten. De stärker koreanernas beslutsamhet att stå emot hot, aggression och godtycklighet.

Så är läget just nu. Svensk-Koreanska föreningen anser att det koreanska folket har rätt att själva utforma sitt samhälle och sin försvarpolitik, och att de förtjänar kraftfullt stöd i sin rättvisa kamp för fred och oberoende och för en fredlig och självständig återförening av Korea.
Därför kräver vi också: USA ut ur Korea!
Och vi kräver att Sverige ska bidra till fred och avspänning på Koreahalvön, inte till ökad konfrontation och fientlighet.
Jag hade också tänkt kommentera medierapporteringen om Korea, men det får vi spara till en annan gång. Hur media bevakar denna konflikt, och vad svenska folket får veta och inte får veta om förhållandena i Korea är ett separat kapitel. Låt mig bara kort säga att varje seriös grävande journalist lätt kan konstatera att mediehusen ljuger då de skryter om att vara sanningsenliga och allsidiga. Rapporteringen om Korea är ett av de främsta exemplen på att sanningen är krigets första offer, för här handlar det om propaganda för att förbereda opinionen inför ett eventuellt nytt Koreakrig. Låt oss hoppas att det aldrig blir verklighet!

Tal hållit av Christer Lundgren vid Svensk-Koreanska föreningens årsmöte, 9 april 2016