FN:s människorättschef Navanethem Pillay kräver en allomfattande internationell undersökning av människorättssituationen i Demokratiska Folkrepubliken Korea (DFRK). Detta krav är ensidigt, gagnar de krafter som strävar efter att undergräva landets suveränitet och bidrar inte till att förbättra situationen för det koreanska folket.
Det är inte helt enkelt att avgöra vad som är sant beträffande politiska fångar och fångläger i Nordkorea. Mycket av det som sägs och skrivs ingår i en propagandakampanj orkestrerad från Sydkorea och USA. Att där finns lögner och överdrifter är uppenbart. Likaså att syftet med denna propagandakampanj inte är att främja fred, välstånd och mänskliga rättigheter för det koreanska folket, utan att driva fram ett systemskifte och öppna norra Korea för amerikansk dominans, militärt, politiskt och ekonomiskt (som ett led i inringningen av Kina).
Fred och nationellt självbestämmande är grundläggande mänskliga rättigheter. Huvudfrågan för att förbättra situationen beträffande mänskliga rättigheter är att normalisera situationen på Koreahalvön – fredsavtal med USA och avspänning mellan norra och södra Korea.
Alltsedan andra världskrigets slut har USA aktivt försökt lägga under sig hela den tidigare japanska kolonin Korea militärt, ekonomiskt och politiskt. Landet har delats mot dess folks vilja och USA har aktivt motarbetat alla försök till försoning, avspänning och närmande mellan norra och södra Korea.
DFRK har levat och lever under akut och permanent krigshot och kärnvapenhot från USA och dess allierade och folket har drabbats hårt av de internationella sanktioner som USA genomdrivit. I denna svåra situation har landet värnat sin suveränitet, fört en aktiv kamp för avspänning och för en fredlig och självständig återförening och byggt ett samhälle inriktat på att tillförsäkra de breda massorna av folket social välfärd och medborgerliga rättigheter.
Skilda måttstockar
Omvärlden praktiserar skilda måttstockar för mänskliga rättigheter. De länder som mest aktivt kritiserar förhållandena i DFRK är de som själva begått de värsta brotten mot mänskliga rättigheter. I första hand gäller detta USA, vars krig i Irak och Afghanistan (och tidigare bland annat i Korea och Vietnam) måste räknas bland de värsta kränkningarna i historien mot de mänskliga rättigheterna. Alltsedan ockupationen av Irak 2003 har USA bestämt motsatt sig tillsättande av en särskild kommissionär för mänskliga rättigheter i Irak. Och USA försvarar aktivt de övergrepp mot mänskliga rättigheter som Israel begår mot den palestinska befolkningen i Gaza.
I FN bedriver USA, med stöd av Japan och EU, en kampanj mot DFRK. Där utnyttjas frågan om mänskliga rättigheter som ett av flera redskap för att undergräva tilltron till landets ledning. Dessa länder agerar inte av omsorg om det koreanska folket, som drabbas hårt av sanktionspolitiken, utan i eget intresse, för att återkolonisera Korea.
Navanethem Pillays ensidiga utspel gagnar de krafter som strävar efter att undergräva landets suveränitet, och det bidrar inte till att förbättra situationen för det koreanska folket. Hon talar om ”allvarliga brott som har ägt rum i landet under flera årtionden” och om ”den beklagliga situationen för mänskliga rättigheter i DFRK, som på ett eller annat sätt berör nästan hela befolkningen och saknar motsvarighet någon annan stans i världen”. Därmed vänder hon blickarna bort från de länder som begått de värsta kränkningarna i historien mot de mänskliga rättigheterna genom att begå aggressionskrig och folkmord mot andra länder.
Konfrontation eller fred
Inte heller nämner hon de svåra omständigheter som DFRK och det koreanska folket är utsatta för. Hon nämner inte de öppningar till dialog och avspänning som landets ledare Kim Jong Un nyligen presenterade i sitt nyårstal. Dessutom stödjer hon den tidigare kolonialmakten Japans ståndpunkt i frågor som kunde ha lösts om Japan stått fast vid ingångna överenskommelser med DFRK. Om hon verkligen vore angelägen om mänskliga rättigheter i Nordkorea, skulle hon agera på ett annat sätt.
Förbättring av de mänskliga rättigheterna för det koreanska folket kan inte uppnås genom konfrontation, utan endast genom att USA går med på att upprätta ett fredsavtal efter det ännu oavslutade Koreakriget och att den sydkoreanska regimen återgår till en politik för genomförande av den nord-sydliga gemensamma 15 junideklarationen 2000 och 4 oktoberdeklarationen 2007.
Christer Lundgren