Artikel först publicerad i Proletären nr 5 (1-7 feb 2024), av Anders Carlsson och Erik Andersson.
Omsvängningen i den nordkoreanska politiken är dramatisk, men inte obegriplig i ljuset av Sydkoreas alltmer aggressiva hållning under president Yoon Suk-yeol.
Rubrikerna blev stora när Nordko- reas ledare Kim Jong-un meddelade att han inte längre företräder den återföreningspolitik som hans farfar lanserade 1973 och som sedan dess varit riktningsgivande för Nordkoreas relation till grannen i syd.
Borgerlig media snappade upp nyheten efter det att Kim Jong-un talat inför nationalförsamlingen i Pyongyang den 15 januari. Omsvängningen lanserades dock redan på ett utvidgat plenum med Koreanska arbetarpartiets centralkommitté i slutet på december 2023, där Kim Jong-un talade i sin roll som partiets generalsekreterare.
Vad ligger då bakom omsvängningen, som var omtumlande också för Nordkoreas vänner? Den fredliga återföreningspolitiken har varit en bärande del av solidariteten med Nordkorea och att den nu överges reser därför många frågor.
Först några basfakta.
Formellt sett befinner sig Nord- och Sydkorea i krig med varandra. Efter Koreakriget 1950-53 slöts endast ett stilleståndsavtal och USA (och därmed Sydkorea) har sedan dess envist vägrat att inleda fredsförhandlingar, trots enträgna framstötar om ett fredsavtal från Nordkoreas sida. USA vill av egenintresse upprätthålla de militära spänningarna på Koreahalvön.
På grund av krigstillståndet erkänner inte Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea) och Republiken Korea (Sydkorea) varandra och de upprätthåller inte några diplomatiska relationer. Istället företräder såväl nord- som sydsidan uppfattningen att ”Korea är ett”, varvid det i Republiken Koreas författning är inskrivet att dess territorium utgörs av hela Koreahalvön.
Relationen påminner om den mellan Folkrepubliken Kina och Republiken Kina (Taiwan), som båda gör anspråk på att representera hela Kina. Skillnaderna är dock stora.
Medan Folkrepubliken Kina 1973 ersatte Republiken Kina som landets representant i FN, vilket var ett oavvisligt krav från folkre- publikens sida, så upptogs båda de koreanska staterna i FN 1991. På nordkoreanskt initiativ.
Och medan Folkrepubliken Kina inte upprätthåller diplomatiska relationer med de tolv länder som erkänner Republiken Kina, så har 156 av de 159 länder som erkänner Nord- korea diplomatiska relationer också med Sydkorea.
I det internationella umgänget accepterar alltså såväl Nord- som Sydkorea existensen av två separata koreanska stater, trots att båda samtidigt hävdar att Korea är ett.
Återföreningspolitiken lanserades 1973 av Nordkoreas förste och ende president Kim Il Sung (posten är numera avskaffad). Den byggde på tre principer: Återföreningen ska genomföras fredligt, den ska ske utan yttre inblandning och den ska resultera i en konfederativ stat med två olika sociala och ideologiska system.
Politiken har alltså bedrivits i drygt 50 år och den har periodvis varit till synes framgångsrik, som kring millennieskiftet, då Sydkoreas president Kim Dae-jung lanserade sin så kallade solskenspolitik, som gav förbättrade relationer. Solskenspolitiken gick i repris i slutet på 2010-talet, då Sydkoreas nyvalde president Moon Jae-in besökte Pyongyang och Kim Jong-un återgäldade med ett besök i Seoul.
Den sydkoreanska vänligheten har dock mest varit irrbloss i relationerna mellan nord och syd. Någon verklig avspänning har inte infunnit sig, detta genom USA:s stenhårda grepp som lydstaten Sydkorea och dess militärmakt. Sydkoreas nuvarande president Yoon Suk-yeol är en aggressiv krigshök som på USA:s uppdrag för en provokativ politik mot Nordkorea.
Idag anser den nordkoreanska ledningen uppenbart att återföreningspolitiken enligt Kim Il Sungs koncept nått vägs ände. Någon återförening utan inblandning från USA anses inte möjlig och idén om ”ett land, två system” ses snarast som ett hot.
På centralkommitténs utvidgade möte varnade Kim Jong-un för att ”marionettregimen” i Sydkorea vill få till stånd ”en återförening genom absorption” och ”en återförening under liberal demokrati”, uttryckligen med Tysklands återförening som varnande exempel.
Detta betyder inte att Nordkorea gett upp återföreningstanken i sig, bara att man anser en återförening inte är möjlig för närvarande och inte genom förhandlingar med regimen i Seoul, som enligt Kim Jong-un har en regimkollaps i Nordkorea som huvudmål.
I borgerlig media har det gjorts stort nummer av att Kim Jong-un i sitt tal utnämner Sydkorea till ”huvudfiende”, vilket tolkas som en underförstådd krigsförklaring. Det är nonsens. Kim Jong-un säger tvärtom att ”vi vill inte ha krig, men vi fruktar det inte”.
När Sydkorea utnämns till fiende görs det därför med uttrycklig hänvisning till Sydkoreas president Yoon Suk-yeol, som utnämnt Nordkorea till Sydkoreas huvudfiende.
Omsvängningen i den nordkoreanska politiken är dramatisk, men inte obegriplig. Kim Il Sungs återföreningspolitik överges och med den ”Korea är ett”-politiken, som varit symbolisk sedan åtminstone 1991. Det innebär att de myndigheter och organisationer som haft att hantera förbindelserna med Sydkorea läggs ner till förmån för fullt fokus på inhemsk utveckling och försvar av det egna landet.
Omsvängningen gynnas av en mer fördelaktig geopolitiska situation, där Nordkoreas förbindelser med framförallt Kina och Ryssland förbättrats kraftigt de senaste åren. Den påtvingade isoleringen, som Kina och Ryssland tidigare medverkat till, håller på att luckras upp.
För den progressiva oppositionen i Sydkorea, som haft en återförening med norr högt på agendan, är omsvängningen definitivt negativ. Den har nu att söka nya linjer för sitt motstånd mot USA och de konservativa krafterna.