Den 10 oktober firas årsdagen av Koreas arbetarpartis bildande, som skedde i norra Korea den 10 oktober 1945, knappt två månader efter befrielsen från Japans kolonialvälde den 15 augusti 1945.
Då partiet bildades bestod det av några tusen erfarna kadrer, med en kärna av verkliga patrioter som hade bekämpat den japanska imperialismen i många år. Inom några år växte partiet till hundratusentals medlemmar och samlade miljoner kring sig.
Korea hade, enligt den amerikanske historikern Bruce Cumings, Asiens äldsta kommunistiska rörelse med en mängd erfarna ledare. Det kan förefalla överraskande eftersom det inte fanns något koreanskt kommunistparti.
Koreas kommunistiska parti hade upplösts 1928 dels på grund av interna fraktionsstrider, dels efter besluten på Kominterns sjätte kongress på sommaren 1928 om principen Ett land, ett parti.
Koreanska kommunister utomlands uppmanades av Komintern att verka inom kommunistpartierna i de länder där de bodde, främst Kina och Sovjetunionen.
Inne i Korea saknades demokratiska rättigheter. Politisk aktivitet var förbjuden.
Trots det fanns det både inom landet och bland koreaner utomlands en stark revolutionär rörelse mot kolonialism och imperialism.
Kominterns linje, utformad av finländaren Otto Ville Kuusinen, gick ut på att återuppbygga kommunistpartiet genom Röda fackföreningsrörelsen. En rörelse för bildande av röda fackföreningar och röda bondeorganisationer svepte över hela landet från slutet av 1920-talet till mitten av 1930-talet. Dessa organisationer var till en början legala, men blev efterhand till en underjordisk rörelse med målet att återuppbygga kommunistpartiet.
Efter Kominterns sjunde kongress 1935 diskuterades idén att istället för att återuppbygga kommunistpartiet bilda ett antijapanskt frontparti. ”Koreas nationella revolutionära parti”.
Men i slutet av 1930-talet skärpte den japanska kolonialmakten sin jakt på kommunister. Antikommunistiska grupper bildades i alla provinser, lokalkontor och polisstationer och i byar, fabriker och företag. Deltagande i antikommunistiska diskussioner blev obligatoriskt på arbetsplatser och i andra sammanhang – i sig ett mått på hur attraktiva socialistiska idéer var. Motsträviga arbetare och intellektuella tvingades göra avbön och skriftligt förklara sig lojala med kolonialmakten.
De röda fackföreningarna och bondeorganisationerna krossades eller gick under jorden.
Samtidigt organiserade Kim Il Sung motstånd mot kolonialmakten bland den koreanska befolkningen i nordöstra Kina (östra Manchuriet). I juli 1930 bildade han embryot till en ny typ av partiorganisation – en förening som gavs det enkla namnet Samfundet för att samla kamrater.
Tanken var att inte börja med att utropa particentrum, utan att först bilda fullständigt förberedda partiorganisationer och stadigt utvidga dem för att partiet omedelbart efter sitt bildande skulle slå djupa rötter bland de breda massorna.
När den väpnade kampen hade utvecklats, blev Koreanska folkets revolutionära armé (KPRA) den ledande kraften i partibygget.
KPRA:s partikommitté beslöt efter ingående diskussioner att bilda Arbetskommittén för hemlandspartiet med Kim Il Sung som ordförande.
Bildandet av partiorganisationer i hemlandet under vägledning av Arbetskommittén för hemlandspartiet var en fullständigt oberoende rörelse och kamp, helt skild från den rörelse för partibyggande som stöddes av Komintern.
Kim Il Sung och hans anhängare skilde mellan partiorganisationer och den enade fronten, Förbundet för fäderneslandets återupprättande (ARF), som inte var ett politiskt parti. De försökte samtidigt knyta kontakt med det nätverk som återstod av de röda fackföreningarna och röda bondeorganisationerna och organisera particeller där.
Nätverket av partiorganisationer och fronten ARF kom att sträcka sig långt utöver norra Korea, till centrala Korea, inklusive huvudstaden Seoul, till provinserna Kyongsangs och Jollas gränstrakter samt till ön Jeju och till Japan.
De blev sedan grunden till bildandet av Koreas arbetarparti.
Partiet har sedan sitt bildande hållit fast vid sin självständighet och den politiska grundinställning som går under benämningen juche, även när motsättningar skakade den internationella kommunistiska rörelsen.
Partiet och Demokratiska Folkrepubliken Korea har hållit fast vid socialismen, vid den specifikt koreanska formen av socialism, när andra länder övergivit socialismen.
Demokratiska Folkrepubliken Korea har stått emot västvärldens omfattande sanktioner och påtryckningar, som syftar till att landet skall förtvina genom att dess ekonomi stagnerar, att landet på alla områden kvävs och kollapsar.

Arbetarpartiet och närliggande organisationers historia beskrivs utförligt i president Kim Il Sungs memoarer. Här kan ett stycke ur dessa, som berör partiorganisationen, ses: