Uttalande från Svensk-Koreanska Föreningen:

”Mullvaden” – en provokation mot Koreas folk och vänskapsarbetet

Dokumentärfilmen ”Mullvaden”, som har visats i dansk, svensk, norsk och brittisk tv och uppmärksammats i nyhetsprogram och dagstidningar, är ett försåtligt angrepp på Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea) och på vänskapsarbetet med detta land.

Filmen utger sig för att komma med stora avslöjanden om nordkoreanska ”illegala” affärsprojekt – hemliga affärer med olja, narkotika och högteknologiska vapensystem – men granskar man den närmare så visar sig allt vara ren bluff. Filmarna påstår att nordkoreanerna var beredda att engagera sig i vapensmuggling, brott mot FN:s sanktioner, olaglig tillverkning av narkotika och så vidare, men inget av detta har faktiskt ägt rum. Hela upplägget ser snarast ut som ett försök till brottsprovokation.

I filmen intervjuas Alejandro Cao de Benós, ordförande för Korean Friendship Association (KFA), och Ulrich Larsen uppges en tid ha varit denna organisations skandinaviska representant. Det klargörs inte att detta är en organisation helt skild från Venskabsforeningen Danmark-Den Demokratiske Folkerepublik Korea (och även från Svensk-Koreanska Föreningen). De danska filmarnas sätt att presentera de båda organisationerna syftar uppenbarligen till att misskreditera vänskapsarbetet, särskilt i de skandinaviska länderna.

Den danske dokumentärfilmaren Mads Brügger, som tidigare producerat propagandafilm mot Nordkorea, låter den sjukpensionerade före detta kocken Ulrich Larsen försöka lura in nordkoreanerna i en fejkad affär med påstådd planerad tillverkning av tunga vapen och metamfetamin i Uganda. Det gör Larsen genom att utnyttja kontakter och förtroende som han fått genom att under tio års tid, av allt att döma på uppdrag av västerländska underrättelseorganisationer, verka som infiltratör, eller ”mullvad”, i två vänskapsorganisationer.

Till sin hjälp har de en dansk tidigare främlingslegionär och straffad kokainsmugglare som kallar sig ”Mr. James” och utger sig för att vara affärsman och vilja investera i en nordkoreansk underjordisk fabrik på en ö i en sjö i Uganda. (Inget idealiskt läge för en sådan fabrik eftersom Uganda är ett land utan kust, vilket rimligen skulle medföra vissa logistiska problem.)

Vissa scener i filmen är tagna med dold kamera, vilket dramatiseras, men andra avsnitt – till exempel affärssamtal med koreaner i en källarlokal i Pyongyang – har filmats helt öppet, vilket förklaras med att nordkoreanerna utgår från att Ulrich Larsen gör ”propagandavideos”. Det framstår knappast som trovärdigt att man skulle tillåta sådan filmning om det verkligen rörde sig om hemliga och illegala affärer, som dokumentären påstår.

Demokratiska Folkrepubliken Koreas ambassad i Stockholm, som ansvarar för relationerna med alla nordiska och baltiska länder, framställs i filmen som ”sambandscentral” för den planerade affären och intrycket ges att Ulrich Larsen fick uppdrag därifrån. Enligt ambassaden var det han själv som bad att få komma på besök och diskutera vänskapsarbetet med konsul Ri, ansvarig för kontakterna med Danmark. Efter dessa samtal plockade Larsen fram bilder på ett hotell som han sade sig planera att bygga i Afrika tillsammans med en affärsbekant, där Nordkorea kunde bli affärspartner. Konsul Ri lyssnade välvilligt till planerna men framhöll att ambassaden inte hade med detta att göra.

Det omfattande och kostsamma upplägget av hela denna provokation gör att man kan misstänka medverkan och ekonomiskt stöd från en eller flera professionella västliga underrättelseorganisationer som amerikanska CIA och brittiska MI5. Det omedelbara syftet torde ha varit att sabotera relationerna mellan Danmark och Sverige å ena sidan och Demokratiska Folkrepubliken Korea å den andra. Det är därför olyckligt att Sveriges och Danmarks utrikesministrar i ett gemensamt pressmeddelande 12 oktober sade att de ser mycket allvarligt på filmens innehåll och kommer att ta upp den i FN:s sanktionskommitté och i EU. De sade också att ”det är DFRK:s och alla andra staters plikt att genomföra och följa de sanktioner som riktas mot DFRK”.

Sanktionerna mot DFRK strider mot FN-stadgans grundprinciper och är genomdrivna av USA, världens största kärnvapenmakt, vapentillverkare och vapenhandlare, som i sin strävan att lägga under sig hela Koreahalvön på alla sätt försöker isolera och smutskasta Nordkorea och sabotera landets ekonomiska uppbygge genom en omfattande svältblockad, som med sina militärbaser i södra Korea utgör ett ständigt hot om krig på Koreahalvön och som öppet övar kärnvapenanfall mot norra Korea. De har pressat en rad länder i FN att föra en brutal ekonomisk krigföring mot Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Filmen handlar inte om några tänkbara brott mot Sverige eller Danmark. Sverige, som länge haft diplomatiska relationer med Demokratiska Folkrepubliken Korea och spelat en viss medlande roll i Koreakonflikten, borde i detta läge självständigt och kritiskt undersöka filmarnas påståenden, diskutera anklagelserna ingående med koreanerna och i FN och EU verka för fred på Koreahalvön och goda relationer, som gör det möjligt för Nordkorea att trygga sin säkerhet och höja befolkningens levnadsstandard och till exempel köpa olja och de mest elementära förnödenheter.

SVT:s okritiska sätt att presentera denna propagandafilm är anmärkningsvärt. Varför över huvud taget köpa in en dokumentär som är så uppenbart spekulativ och avsedd att skada ett av världens mest isolerade och sanktionsplågade länder?

22 oktober 2020

nyheter/uttalande_mullvaden.txt · Senast uppdaterad: 2020/10/22 13:13 av daniel