Clownen och klippan

Trumps inkompetens och poserande hotar USA:s trovärdighet, med potentiellt förskräckliga konsekvenser.
Av Tim Beal | 21 december 2017

”Där hemma har vi ett talesätt: Hundarna skäller, men karavanen fortsätter”, sade utrikesminister Ri Yong-ho till reportrar i New York på onsdagen då han fick frågor om hr Trumps kommentar. ”Om han trodde att han kunde skrämma oss med oväsendet från en skällande hund, ja, då borde han dagdrömma.” Hr Ri ankom till New York på onsdagen för att delta i Förenta Nationernas generalförsamling, där hr Trump i sitt tal på tisdagen kallade Nordkorea ”ett gäng kriminella” och dess ledare, Kim Jong Un, en ”raketman” på ”ett självmordsuppdrag”. ”USA har stor styrka och tålamod, men om det tvingas försvara sig eller sina allierade, kommer vi inte att något annat val än att fullständigt förstöra Nordkorea”, sade hr Trump. Då hr Ri fick frågor om hr Trumps raketman-kommentar, sade han: ”Jag beklagar hans medhjälpare”.
Sang-Hun Choe, New York Times, 21 september 2017

Å, den gamle hertigen av York,
Han hade tiotusen män;
Han marcherade dem upp till kullens topp,
Och han marcherade dem ned igen.
Engelskt barnkammarrim

”På min position är det av viss betydelse att jag inte säger några dumheter.”
Abraham Lincoln, 18 november 1863

Vad händer då man ersätter presidenten med en clown?
Eugene Robinson, Washington Post, 13 november 2017

Clownen, klippan och geopolitisk kamp
Nordkorea kan mycket väl bli den klippa mot vilken Trump-administrationen, försvagad och destabiliserad på hemmaplan av Russiagate, krossas. Varje geopolitisk situation innebär ett samspel mellan underliggande historiska krafter och strategiska krav, å ena sidan, och de inblandade aktörernas beslut, retorik och politik, å den andra. Ibland är aktörerna kloka, ibland dåraktiga. Donald Trump för in en ovanligt hög grad av inkompetens, skrävlande och någonting som man sätter olika etiketter på, men som enkelt kan kallas clownaktighet. Om grunden för humor, som Aristoteles och andra har föreslagit, är absurditet, då passar ”clown”, med dess innebörd av filmfars, sorgsenhet och otillräcklighet, kanske bäst. Trump agerar som president som ett bortskämt barn, omedveten om, eller utan att bry sig om de vuxnas fnissande i rummet.
Trump är inte roten till frågan om Nordkorea – den är resultatet av djupare historiska processer – men han har förvärrat den i en utsträckning som kan få allvarliga konsekvenser. Nordkorea däremot är av geografiska och historiska skäl, en klippa mot vilken amerikansk hegemoni, hittills, stångar förgäves. Koreahalvön är den plats där de flesta av världens stormakter möts och kämpar med varandra – USA, Japan, Kina och Ryssland. Att inneha den, eller att hindra sina rivaler från att inneha den, är av största strategiska betydelse. Genom en historisk process, komplex i detaljer men enkel i sina grunddrag, har Nordkorea till sist blivit ett självständigt land utan tacksamhetsskuld till någon och utan utländsk militär närvaro. Däri liknar det Kina men kontrasterar mot Sydkorea och Japan. Dess avskräckande försvarsmakt, ursprungligen konventionell men nu på väg att bli kärnvapenbaserad, är garantin för denna självständighet. Familjen Kim har varit central i den historiska utvecklingen, men vad vi har är ett samspel mellan nationalstater, påverkade av individer men drivna av geopolitisk nödvändighet.
Nordkorea utgör inget hot mot USA:s säkerhet – den enorma skillnaden i makt garanterar det – men dess framgångsrika försvar av sin självständighet innebär en långsiktig utmaning mot USA:s globala herravälde. USA:s försvagade ställning i Mellanöstern kan vara mer problematisk, men det är mot Korea som USA hotar krig trots att Nordkorea, till skillnad från Afghanistan eller Irak, har förmågan att slå tillbaka. USA har överväldigande makt och kan, som Trump hotade, ”totalt förstöra” det lilla asiatiska landet, som länge varit ett irritationsmoment i USA:s hegemoniska stolthet på grund av dess oberoende och ståndaktighet, men dess avskräckningsbaserade försvarsstrategi innebär ett dilemma för Washington. Idag är dess avskräckning i första hand lokal och konventionell, med kärnvapenkomponenten ännu av osäker effektivitet. Men det tycks inte vara tvivel om att dess kärnvapenkapacitet, både mätt i explosiv kraft och dess missilers räckvidd, växer snabbt som till exempel visades med provskjutningen av den interkontinentala ballistiska missilen Hwasong-15 den 29 november. Vid någon tidpunkt – några säger redan, andra säger snart – kommer de att kunna slå tillbaka mot USA:s fastland. Ändå är USA:s dilemma gammalt, före Trump. Om George W Bush inte hade rivit upp Clintons Överenskomna ramverk, så skulle Nordkorea inte nu vara en kärnvapenstat. Vartefter som tiden går blir militära åtgärder alltmer äventyrliga och en förhandlingsuppgörelse blir svårare för USA att acceptera. Det är en sak att ge upp kärnvapenutvecklingen innan man har ett fungerande avskräckande vapen men en annan sak då detta uppnåtts. Så varje uppgörelse kommer att innebära att Nordkorea behåller en minimal kärnvapenavskräckning, med påföljande skada för USA:s prestige. Ställda inför ett existentiellt hot från USA och Sydkorea, då Washington vägrar gå med på meningsfulla förhandlingar, har Nordkorea knappast något annat val än att gå vidare med utvecklandet av sin avskräckningsförmåga. Detta skulle emellertid inte bara kunna utlösa militära åtgärder från USA (fastän det inte är särskilt troligt), det förvärrar också relationerna med Kina, som också sitter fast i ett dilemma mellan rädslan för att ge USA en ursäkt för att hindra dess ”fredliga uppåtstigande” och att tillåta ett intrång på dess strategiska kustområde.
Medan utmaningen mot USA:s statsmannaskap ökar, minskar dess förmåga att göra något åt det. Trumps utrikespolitik anses allmänt inom eliten i USA vara den mest olämpliga i modern historia. Men det går längre än så. Trump visar ingen förmåga att ”lösa” Nordkoreafrågan, men det gjorde å andra sidan inte heller Barack Obama. Men han förvärrar betydligt problemet och underminerar därmed USA:s status och trovärdighet.
Ytligt sett var mitten av 2017 en krisperiod då världen kom nära kärnvapenkrig om Koreahalvön. I själva verket var faran för det lyckligtvis betydligt mindre än mediehysterin tydde på. Nordkorea var helt klart inte i position för att börja krig mot USA. De hade varken medel eller motiv och idén att de skulle angripa uppstod ur en kombination av egennyttig amerikansk propaganda och det vanliga missförståndet om skillnaden mellan avskräckande retorik och krigsvilja. USA, som lika klart hade både medel och motiv, ställdes faktiskt inte på krigsfot, trots president Trumps hotelser. Sydkorea, trots president Moon Jae-Ins anspråk att man hade kommit överens om att hans administration skulle spela ”den ledande rollen” i relationerna med Nordkorea, och att han hade rätt till veto beträffande militära insatser, lämnades kvar på sidolinjen som maktlös iakttagare.
Detta gap mellan retorik och händelsernas gång bekräftade Trumps politiska maktlöshet, naturligtvis inte absolut – även de svagaste presidenter har alltid en viss makt – men med sin auktoritet allvarligt försvagad. Trump står i fokus i denna artikel av uppenbara skäl: USA är den globala hegemonen, men de andra huvudsakligen inblandade länderna och deras ledare måste också tas med i beräkningen. Icke desto mindre har det främsta resultatet av mitten av 2017 varit fjättrandet av Trump. Han är som en hund som skäller medan karavanen drar förbi och händelserna fortsätter att utvecklas utanför hans kontroll. Händelser tyder på att hans förmåga att bitas är allvarligt begränsad av dem som sköter honom, särskilt militären. Trots allt skränande och raseri tycks han inte hittills ha förmågan att förverkliga sina hot, särskilt mot Nordkorea. En hund som skäller högt och ständigt men inte bits förlorar sin trovärdighet och det utgör en utmaning för staten USA, som makthavare inte kan bortse från.

Vladimir Putin, Xi Jinping, och Abe Shinzo: Från fredsförslag till återmilitarisering
USA är den globala hegemonen, men de andra främsta inblandade länderna, och deras ledare, måste också tas med i beräkningen. Andra ledare har dragits in i malströmmen. Vladimir Putin och Xi Jinping, vilkas gemensamma fredsförslag förutsägbart avvisades av USA, blev till följd därav något ställda åt sidan i frågor rörande halvön. Xi Jinping, om vi ska tro Washington Post, var mycket besvärad av sitt misslyckande att minska spänningarna och hans politiska ställning försämrades. Västmedia har emellertid sina egna skäl för sådana åsikter, som inte nödvändigtvis stämmer med verkligheten, eller kinesiska uppfattningar. Faktiskt, fastän Väst anser att Kina inte varit hårt nog mot Nordkorea, kan misslyckandet mer rimligt ses som att Kina inte varit hårt nog mot USA, av rädsla för att dess ”fredliga uppåtstigande” skulle spåra ur. Upphöjandet av Xi Jinpings tänkande vid det kinesiska kommunistpartiets 19e kongress i oktober tyder på att Washington Post var något förhastade beträffande Xis politiska bortgång. Tvärtom är det troligt att, som Hankyoreh noterade, ”Kina förändras” på ett sätt som kan få djupgående följder:
Man bör uppmärksamma det faktum att Kina förändras. ”Xi Jinpings tänkande, som introducerades under Kinas Kommunistiska Partis 19e nationella kongress i början av Xis andra mandatperiod, representerar det fullständiga återkallandet av ”tao guang yang hui” [韜光養晦, en strategi att undvika strålkastarljuset och hålla en låg profil]. Medan Trump har misslyckats i sin ambition att ’göra Amerika stort igen’, kan Xi lyckas med att göra Kina stort igen”, sade Lee Seong-hyon, forskare vid Sejong-institutet.
Detta innebär att Kinas vilja att delta i FN:s säkerhetsråds sanktioner i frågor rörande Nordkoreas kärnvapen och missiler för att undvika konflikt med USA kan förändras i framtiden. ”Kinas utrikespolitiska inställning skulle kunna skifta mot en självsäker och aggressiv utrikespolitik som ser rivalitet med USA som ’växtvärk’ snarare än något som bör unvikas”, förutsåg Lee. Kina kan mycket väl komma att bli mer motsträvigt mot USA:s politik gentemot Korea, liksom i Sydkinesiska havet och en rad andra frågor, och denna ökade bestämdhet kommer att avspeglas i Ryssland.
För Abe Shinzo var krisen ett tveeggat svärd. Å ena sidan visade den hans, och Japans, kraftlöshet då det gäller att påverka händelseutvecklingen i regionen. Detta exemplifierades framför allt av överflygningen över Japan av Nordkoreas testflygning av Hwasong-123 IRBM den 29 augusti och den efterföljande den 15 september, och mer lär komma. Å ena sidan utgjorde testen inte någon större verklig fara för Japan – banan tog dem över Tsugaru-sundet mellan Hokkaido och Honshu och långt över det japanska luftrummet – så det är osannolikt att ett inflygningsfel skulle ha orsakat någon skada i Japan. Å andra sidan gav det Abe ett bra tillfälle att slå trumman för återmilitarisering och att avleda uppmärksamhet från inhemska korruptionsskandaler. Hans strategi betalade sig med hans seger i det plötsliga val som han utlyste för att dra fördel av händelserna.
Men under ytan kan seismiska förskjutningar komma att inträffa. USA:s utrikespolitiska etablissemang drog en suck av lättnad efter Trumps Asienbesök i november, inte för att allt gått bra – det hade det inte – utan för att det inte var så katastrofalt som de hade väntat sig. Japan var det första, och lättaste stoppet. Abe hade spelat ”rollen som Trumps lojala underhuggare”, utgöt sig Washington Post, och ”funnit sig i en tveklöst bättre position än den sydkoreanske presidenten Moon Jae In, som inte kommit överens med Trump”. Och ändå gör noggrann läsning av denna artikel och andra det klart att under den skenbara hjärtligheten finns mindre vänskapliga underströmmar som till exempel framgår av vinjetten från deras presskonferens den 5 november: ”Det japanska folket är blomstrande, era städer är livfulla och ni har byggt en av världens starkaste ekonomier”, sade Trump innan han tittade upp från sina förberedda kommentarer. Han vände sig mot Abe bredvid sig och tillade fritt: ”Jag vet inte om den är lika bra som vår. Jag tror inte det, okej?” Han betonade ”okej” genom att dra ut det ledande som en förälder till ett barn.
”Och vi ska försöka behålla det så”, spädde Trump på. ”Men ni kommer att vara tvåa.”
Abe, som lyssnade på en tolk genom en öronmussla, log och förblev tyst. Men hans ansikte förrådde en viss osäkerhet då USA:s ledare återgick till sitt manus.
Abe kommer antagligen att stå ut med mycket för att främja japansk återmilitarisering och sin dröm om att göra Japan till ett ”normalt land” igen och det förutsätter för närvarande amerikanskt godkännande. Japanska premiärministrar har spelat rollen som ”lojala medhjälpare” sedan nederlaget 1945. Men Trump lägger till en annan dimension i blandningen och det är troligt att Abe och andra asiatiska ledare, av kulturella skäl, om inte annat, finner Trumps galenskap extremt osmaklig. Personliga känslor brukar inte ta överhand över politisk lämplighet, men i kombination med minskad amerikansk ställning i Asien, i hög grad påskyndad av Trump, kan de leda till större vilja att överväga alternativ. Som vi vet, finns det här inga permanenta vänner och fiender, bara permanenta intressen. Gavan McCormack har nyligen framkastat att Abe kan lockas av de ekonomiska incitamenten av ett fredligt Ostasien som föreslogs vid Vladivostok-konferensen av Putin (och stöddes av Xi) och vara villig att röra sig bort från USA-Japan-alliansen, strategin att underkuva Nordkorea och innesluta Kina och Ryssland.
”Plan B” kan vara under aktivt övervägande i Tokyo, och att Vladivostok kan markera ett första steg mot ett omfattande, länge försenat, post-kalla-kriget nytänkande beträffande regionala relationer.
För tillfället ser Plan B tyvärr synnerligen osannolik ut, men det kan finnas rörelse i kontinentalplattorna som leder till överraskande omgrupperingar inom inte alltför länge.

Kim Jong Un: Utmaningen att gå från avskräckning till frelig samexistens
Som det ser ut kan Kim Jong Un anses ha fått bäst utdelning. Fareed Zakaria har motvilligt kallat honom ”smart och strategisk”. Att finta mot Guam och sedan testa Hwasong-12 i norra Stillahavsområdet den 29 augusti var skickligt. Det ökade spänningen med USA (som svar på amerikanska hot, bör man minnas) och framkallade förutsägbara tweets från Trump (”eld och raseri som världen aldrig skådat”) men när testet ägde rum på en annan plats kunde USA bara sprattla. Samtidigt visade testet att Guam låg inom räckhåll. Guam är enormt viktigt både militärt och symboliskt. Det är den mest framskjutna basen på USA:s territorium i västra Stilla havet, och den plats från vilken attacker mot asiatiska fiender i stor utsträckning skulle starta och samordnas. Kina är naturligtvis huvudmålet, och det största hotet – dess IRBMs är kända lokalt i Kina som ”Guam-dödare” – men det hotar också Nordkorea.
På det globala planet är Kina och Ryssland de största utmaningarna mot amerikansk hegemoni. USA:s politik mot Nordkorea har sin egen dynamik, sprungen ur amerikansk frustration över dess oförmåga att kuva, eller åtminstone tukta, Nordkorea och det har följder för USA:s hegemoni över mindre makter mer allmänt. Om Trump-administrationen säger upp Iran-avtalet, kommer Teheran att följa Pyongyangs exempel? Kina och Ryssland är oundvikligen knutna geografiskt och historiskt till Nordkorea. USA delade Korea 1945, och skapade därmed i själva verket de två Korea som en del av sin inneslutningsstrategi gentemot dåvarande Sovjetunionen. Idag skulle en attack mot Nordkorea nästan säkert leda USA in i ett krig med Kina, eftersom den sydkoreanska konservativa eliten (som nu tycks innefatta eller ha införlivat Moon Jae In) skulle insistera på att försöka sluka Nord. Det kan, av juridiska och tekniska skäl, endast ske under USA:s operativa kontroll, och det är osannolikt att Kina skulle tolerera den våldsamma utvidgningen av USA:s makt till dess gräns. Ett amerikanskt krig med Kina, något som ofta diskuteras, särskilt i ”säkerhetskretsar”, skulle förmodligen innefatta en attack mot Nordkorea, eftersom det skulle vara det mest genomförbara sättet att utnyttja den betydande sydkoreanska militärmaskinen. Utbyggnaden av THAAD i Sydkorea, som utges för att försvara Sydkorea mot Nord, är ett uttryck för dessa strategiska förgreningar. Ändå är det främsta syftet med THAAD att ge en tidig varning om ICBM-uppskjutningar från Kina och Ryssland, som en del av USA:s förstaslagsförmåga.
Med tanke på dessa ofrånkomliga band mellan Kina, Ryssland och nordkorea inom amerikanska strategiska nödvändigheter, varför finns det inte mer samordning mellan dem? Det kan ses som en till synes outforskad version av spelet Prisoner’s Dilemma (Fångarnas dilemma) i vilket samarbete skule ge bättre resultat för alla, men som de hindras från att uppnå genom ömsesidig misstro och sin egen specifika relation med USA, i en mening fångvaktaren för dem alla. Kim Jong Uns roll i detta misslyckande att samordna är oklar. Klart är att relationerna mellan Nordkorea och Ryssland, och särskilt Kina, är sämre än de var under hans fars period. Kinas kommunistiska partis 19e kongress kan mycket väl ses, i efterhand, som vändpunkten om den leder till större kinesisk bestämdhet mot USA och villighet att samarbeta med Nordkorea.
På den nordkoreanska hemmafronten går ekonomin bra trots USA-ledda sanktioner, och kärnvapentestet den 3 september och senare missiltester har varit framgångsrika. Det är troligt att Kim Jong Uns popularitet aldrig har varit högre, fastän det, eftersom det inte finns några direkta bevis, förblir en gissning. En del av detta beror emellertid på tur – raketer har en bekant tendens att misslyckas och därtill misslyckas synligt, och några tidigare kärnprov har enligt västerländska bedömningar inte varit helt framgångsrika. Eftersom USA har genomfört över 1000 kärnprov (mot Nordkoreas 6), kan vi faktiskt anta att det är en riskfylld verksamhet. Dessutom, även om den snabba utvecklingen av kärnvapenavskräckning kan vara nära att trygga Nordkorea mot risken för en amerikansk attack, finns risken fortfarande kvar och det finns stora utmaningar framöver. Nordkorea måste på något sätt tvinga eller övertyga Förenta staterna att acceptera fredlig samexistens, vilket skulle innebära ett visst mått av acceptans av Nordkoreas kärnvapenavskräckning, övergivande av fientlighetspolitiken, upphävande av sanktioner, undanröjande av militärt hot och upprättande av normala diplomatiska och ekonomiska förbindelser. Det verkar fortfarande som en avlägsen dröm, och det är oklart hur det kan uppnås, inte minst på grund av Trumps ryckiga, svaga och osammanhängande presidentskap. Den diskussionen får vi ta en annan gång. Tills vidare noterar vi att en amerikansk överenskommelse med Nordkorea skulle ha komplexa regionala och globala konsekvenser för USA:s inflytande.

Moon Jae-in: Tragedin med presidenten som inte kunde säga ”nej”
En sak förefaller klar. Om USA ska kunna förmås acceptera fredlig samexistens med Nordkorea, måste man hitta något sätt att rädda ansiktet och här kunde Moon Jae In ha spelat en avgörande roll. Det skulle ha krävt stor skicklighet och, som alltid, en smula tur. Han skulle ha varit tvungen att distansiera sig från USA, försiktigt, långsamt men bestämt. Han skulle ha behövt lösgöra Sydkorea från kärnvapenkonfrontationen, klargöra att det huvudsakligen var en fråga mellan USA och Nordkorea och att det var ett resultat av fientlighet, inte orsaken till den.
Lösningen skulle då inte vara kärnvapenavrustning, som ingendera sidan kommer att genomföra, utan en förändrad relation, vilket kan vara möjligt. Han skulle behöva reparera relationerna med Kina och Ryssland som svalnat på grund av THAAD genom att lova, troligen genom mellanhänder, att Sydkorea skulle dra sig ur USA:s missilförsvarssystem. Han skulle ha behövt ha tagit stag mot att förbättra relationerna med Nord, till exempel genom att åter öppna de gemensamma företagen Kaesong och Kumgangsan och försäkra att hans administration skulle respektera överenskommelsen som träffades av Kim Dae Jung och Roh Moo Hyun. Återigen, en hel del av detta skulle kunna göras privat. Moon Jae In kunde ha försökt ta det tillfälle han fick genom Levande ljus-revolutionen att omforma klientrelationen med USA till någonting som bättre gynnade Sydkorea. Istället proklamerade han högt sin lojalitet mot USA-ROK-alliansen och den underordning som följer av den.
De svårigheter och faror som det innebör att utmana den existerande relationen med USA bör naturligtvis inte underskattas. På den formella nivån har Moon Jae Ins Koreas Demokratiska Parti (Minjoo) inte majoritet i Nationalförsamlingen. På den viktigare informella nivån är de krafter som motsätter sig reform av klientrelationen med USA enorma. Konservativa krafter i media, byråkrati, affärsvärlden och inte minst militären är mycket starka. Relationen med USA har byggts upp under generationer. Militären, i synnerhet, har en formell, intim och fortgående underordnad relation med USA, till exempel, men inte enbart, genom US Operational Command (OPCON). Det har förekommit uppmärkammade incidenter under Moon-administrationens korta period då det militära etablisemanget har markerat sitt oberoende av presidentmyndigheten, inklusive den påskyndade utstationeringen av THAAD och uttalandena av försvarsministern, Song Young Moo, som förespråkade återinförande av USA:s taktiska kärnvapen. President Moon har motsatt sig taktiska kärnvapen, och kärnvapenbeväpning av ROK:s militär – ståndpunkter som ogillas av de konservativa men är i linje med USA:s officiella politik. Han har emellertid inte tillrättavisat det militära etablissemanget; försvarsministern har ”varnats” men inte avskedats. Tvärtom har han läxat upp militären för ”bristande övertygelse” om att de skulle kunna ”besegra” Nordkorea själva, och därmed ironiskt nog anslagit en mer aggressiv politik mot Nord än Park Geun Hye. Under tiden är sydkoreanska media fulla av artiklar om att militären stärker sin underordning under USA, ökar sin offensiva förmåga och ökar spänningen med Nord.
Istället för att försöka vägleda Trump-administrationen till fredlig samexistens med Nordkorea har Moon förvärrat den amerikanska omedgörligheten och förklarat att ”dialog är omöjlig”. Det är inte så att händelseutvecklingen har skymt sikten för honom. Det har länge stått klart att Nordkorea kommer att fortsätta att utveckla och testa sin kärnvapenavskräckning så länge som USA inte går in i meningsfulla förhandlingar. Tidpunkten för och karaktären på testerna är omöjliga att förutsäga; utvecklingsförloppet är det inte. Frågan gäller betydligt mer än enbart Nordkorea. USA är ett imperium på nedgång och under hot, som försöker bevara sin globala hegemoni särskilt mot det uppåtstigande Kina och återuppvaknande Ryssland. Om Sydkorea inte kan bryta sig loss ur den amerikanska omfamningen, kommer det att malas sönder i kampen mot nordkoreanskt motstånd och därutöver, som THAAD visar, mot Kina och Ryssland. Det är detta element av oundviklighet, ett ofrånkomligt öde som följer av Moons beslut att inte utmana relationen till USA, utan snarare att omfamna den, som fick mig att i en tidigare artikel kalla detta en ”koreansk tragedi”. Det finns också elementet av förräderi mot Levande ljus-revolutionens strävanden och de löften som Moon gav som presidentkandidat. Som Geoffrey Fattig formulerade det:
Trots att han förde presidentkampanjen med ett löfte att ”säga nej till amerikanerna”, ser den sydkoreanske ledaren Moon Jae In på senaste tiden ut som en man som inte kan sluta säga ”ja”. Moons svar på Trumps tal i Förenta nationernas generalförsamling den 19 september, där han hotade ”att totalt förstöra Nordkorea” var i sanning förbluffande. Förutom att möjligen döda upp till 25 miljoner nordkoreaner – som Seoul hävdar är deras medborgare – skulle varje sådan handling också orsaka enorm förstörelse i Sydkorea. Han applåderade Tumps ”fasta” inställning och beskrev hans tal som ”mycket kraftfullt”. Han ”dansade efter Trumps trumslag”, som Hankyoreh noterade.

Donald Trumps problem
Sedan Trump vann valet i november 2016, har hans administration varit fullt upptagen med sammanhängande inhemska och utrikes svårigheter. Några av utrikesfrågorna, däribland Nordkorea, Mellanöstern och konfrontationen med Kina har ärvts från föregångarna; Trump må ha förvärrat amerikanska problem men skapade dem inte. I andra frågor, som klimatförändringen, den liberala ekonomiska ordningen till exempel genom frihandelsavtal som Trans-Pacific Partnership, och konflikter med Sydkorea om KORUS FTA, betalning för THAAD och USA:s trupper, har han svängt mellan sina kampanjlöften och sina skötares råd. Det enda område där han som kandidat erbjöd ett bättre alternativ till Barack Obamas tidigare politik och Hillary Clintons föreslagna politik var ett mindre motsatsförhållande till Ryssland. Ändå har han varit tvungen att frångå det och USA:s relationer med Ryssland är lika dåliga som de har varit under Obama, eller till och med värre. Inget av detta har hjälpt Trump. Russiagate överskuggar allt annat eftersom det förenar de krafter som motsätter sig varje avspånning med Ryssland med dem som motsätter sig Trump. Dessa är naturligtvis ofta samma människor, men fortfarande skilda inslag på det politiska firmamentet; för dem som motsätter sig Trump kunde det ha varit Chinagate, Mafiagate eller vad som helst som bäst gagnade deras mål. Opposition mot Trump sträcker sig från det personliga – Hillary Clinton och magnater inom båda partierna som skyfflades åt sidan i hans kamp för posten – och den mer allmänna invändningen, identifierad med vad som ofta kallas ”den djupa staten”, att han är inkompetent, narcissistisk, oförutsägbar och olämplig att vara president.
Det som kort brukar benämnas det militär-industriella komplexet, detta vidsträckta uppbåd av människor och organisationer som lever väl på upplevt hot mot nationell säkerhet, har en särskild roll att spela i detta. Förutom det militära etablissemanget självt och vapenindustrin innefattar det militär-industriella komplexet vida skikt av den civila byråkratin, från CIA till Homeland Security, en stor del av media, säkerhetstankesmedjorna och, naturligtvis, politiker som är angelägna både om att drapera sig i patriotismens flagga och att locka till sig lukrativt militärt spenderande i sina valkretsar. Plats och ranking på listan över upplevda hot varierar över tid och inkluderar nästan jämlika konkurrenter som Kina och Ryssland, små oberoende stater som Nordkorea, Syrien och Iran och det amorfa hotet från terrorism, i praktiken vanligtvis islamisk. Det militär-industriella komplexet är ett ekonomiskt djur och ur dess synvinkel spelar uppfattningar roll, och ju längre bort från verkligheten de är, desto bättre. Nordkorea passar väl in i bilden, Kina är problematiskt på grund av dess ekonomiska betydelse för USA, medan Ryssland som hot har fördelen att bygga på en fiendskap som odlats i generationer, under Sovjetperioden och tidigare. Samtidigt utgör Ryssland, inte mer än de andra, faktiskt ett verkligt hot mot USA:s säkerhet. USA:s och dess allierades militärbudgetar står för ungefär 70% av världens totala, överstiger Rysslands 23 gånger. Det bör också noteras att alliansen spenderar sju gånger mer än Kina och 66 gånger mer än Iran. Med Nordkorea rör sig skillnaden upp i stratosfären, mellan 300 och upp till över tusen gånger.
Det militär-industriella komplexet har förmodligen ambivalenta känslor gentemot Trump. Å ena sidan älskar han militären, imponeras av generaler, med vilka han nu omger sig. Han har höjt militärbudgeten till en ny nivå. Å andra sidan är han inkompetent, överilad och måste hållas tillbaka.

Att hantera Trump – ”removalists” och ”shacklers”
Vi kan dela in den djupa staten i två grupper som överlappar varandra – ”removalists” som vill bli kvitt Trump helt, genom riksrätt eller på något annat sätt, och ”shacklers” som är villiga att tolerera honom så länge som han hålls tillbaka. Den senare gruppen är troligen liten, omfattar inte stort mer än sådana som McMaster, Mattis och Kelly, vilkas personliga öden är knutna till att Trump sitter kvar på sin post. Några kan komma att överleva en förflyttning till Pence eller en annan administration efter Trump, men i huvudsak är ”the shacklers” själva belagda med bojor, ungefär som vakter är med handfängslade fångar.
En artikel den 15 september i Wall Street Journal rubricerad ”GOP Congressman Sought Trump Deal on WikiLeaks, Russia” (Republikansk kongressman försökte få överenskommelse med Trump om WikiLeaks och Ryssland) ger ett belysande exempel på hur beläggandet med bojor fungerar. Artikeln berättar hur kongressman Rohrabacher hade försökt närma sig Trump med ett erbjudande från WikiLeaks’ Julian Assange i utbyte mot benådning:
Hr Assange skulle troligen erbjuda ett dataminne eller en annan datalagringsenhet som hr Rohrabacher sade skulle befria Ryssland i den långvariga kontroversen om vem som var källan till hackat och stulet material som syftade till att genera Demokratiska Partet under valet 2016. Men Wall Street Journal fortsätter:
Hr Kelly berättade för kongressmannen att förslaget ”var i bästa fall riktat till underrättelsefolket” sade tjänstemannen. Hr Kelly uppmärksammade inte presidenten på hr Rohrabachers meddelande, och hr Trump känner inte till detaljerna i den föreslagna uppgörelsen, sade tjänstemannen.
Eftersom ”underrättelsefolket” ligger bakom anklageserna i Russiagate, är det ingen överraskning att frågan inte fördes vidare. Rohrabacher klagade senare över att Kelly hindrade honom från att kontakta Trump.
Detta är en talande historia, eftersom Russiagate är dolken mot Trumpadministrationens hjärta. Det grundproblem som USA:s elit står inför är att Trumps inkompetens inte är skäl för att konstitutionellt få bort honom från posten. Att åberopa 25:e tillägget till konstitutionen – avsättande av presidenten på grund av ”inkapacitet” – verkar för tillfället ogörligt trots dess förespråkares fantasier. Riksrätt, oavsett dess politiska hinder, kräver ”förräderi, mutor och andra höga brott och förseelser”, därför Russiagate. Anklagelserna kan vara falska – det är de nästan säkert – och farliga därigenom att de underblåser den anti-Ryska hysterin, möjligen med allvarliga långsiktiga konsekvenser, men de erbjuder det bästa hoppet för att med juridiska medel få bort Trump från posten, och det arbetas det ihärdigt på. Det är konstigt att president Trump inte träffade kongressman Rohrabacher för att höra vad han hade att säga eftersom incidenten med Demokraternas nationella kommitté – WikiLeaks sade att det var en läcka medan underrättelsefolket hävdar att det var rysk hacking – är central för Russiagate.

Den tokige kejsaren i tornet med bara tweets som tröst
Trump är som en tokig kejsare inlåst i ett slott av sina hovtjänare. Han tillåts ämbetets grannlåt men förnekas tillgång till makt. Han får gå ut vid statliga tilldragelser, som att delta i Förekta Nationerna för att hålla ett tal skrivet av någon annan. Han skulle ha godkänt talet, särskilt tuffingstyckena – vi kommer att fullständigt förstöra Nordkorea – och han och talskrivarna (Stephen Miller, med hjälp, påstås det, av Steve Bannon och Sebastian Gorka), skulle utan tvivel ha ansett det som ett mästeverk av presidentvältalighet, även fastän få andra delade den uppfattningen. Han kan göra mycket, som att förstöra TPP eller Iranavtalet, men hans handlingsfrihet är kraftigt begränsad, och ingenstans är det mer uppenbart än i fråga om Nordkoreapolitiken.
Den stora skillnaden mellan Trump och den mytologiska kejsaren är att han kan hålla tal och särskilt kan han tweeta, och det är både hans tröst och hans gissel. Hans tweets är en ständig källa till bestörtning och genans för hans ämbetsmän, frustration och förnedring för den amerikanska eliten, och för USA:s allierade. Det vore alltför enkelt att säga att de glädjer Amerikas motståndare, för fastän de visar Trumpadministrationens inkompetens och dysfunktion är de en påminnelse om den fara han utgör. Det är troligare att Xi, Rouhani och Kim Jong Un skulle föredra en mer konsekvent och mindre nyckfull president i USA än Trump fastän just hans inkompetens innebär fördelar. Det kan mycket väl vara så att Putin skulle föredra den giftigt antiryska men kalkylerande Hillary Clinton framför Donald Trump. Man bör minnas att alla länder, inte minst Nordkorea, försöker ha en god, ickekonfrontativ och fungerande relation med USA. Det är långt viktigare ekonomiskt och politiskt än om de skulle vilja något annat. Att ta itu med den instabila och fantasiserande Trump verkar vara en mardröm för alla berörda, såväl motståndare som inhemska och internationella allierade och domare.
Ändå är det hovmännen som bildar en barriär mellan Trump och den verkliga maktutövningen. Trump kan hålla ett tal eller sända en tweet som hotar Nordkorea med eld och raseri men det är generalerna som skulle vara tvungna att genomföra dessa hotelser och hittills tyder det mesta på att de inte har för avsikt att göra det. Om det fanns en allvarlig avsikt att starta krig, så skulle USA:s styrkor i Stilla havet mobiliseras och, avgörande, förberedelser vidtas för att evakuera amerikanska civila från Sydkorea. Ingendera har skett fastän planer för krigsövningar rapporterats. En annan god indikator på överhängande fara, liksom kanariefågeln i kolgruvan, är finanssektorn, och reaktionen från ratinginstitut som Fitch och Moody’s, som räknar bort krigsrisken, är talande.

Nordkoreas vedergällningsåtgärder
Skälen för oviljan är uppenbara. Bannon berörde det, i sin berömda intervju om amerikanska framtidsutsikter i augusti, på ett mer uppriktigt sätt än vanligt i offentligheten:
I motsats till Trumps hot om eld och raseri sade Bannon: ”Det finns ingen militär lösning [på Nordkoreas kärnvapenhot], glöm det. Innan någon löser den del av ekvationen som visar mig att tio miljoner människor i Seoul inte dör under de 30 minuterna av konventionella vapen, vet jag inte vad ni talar om, det finns ingen militär lösning här; de har oss fast.”
Bannon skrapade bara på ytan. Det finns omkring 75 000 USA-soldater i Sydkorea och Japan. Enligt Koreanska folkets armé (KPA), ligger alla USA-baser i Sydkorea inom skotthåll enbart för dess artilleri, för att inte nämna missiler. Det finns omkring 200 000 amerikanska civila i Sydkorea, och ytterligare 50 000 i Japan. Eftersom Nordkorea är så mycket svagare än USA och dess allierade, erbjuder kärnvapenavskräckning den bästa formen för försvar. Följaktligen skulle det troligen slå tillbaka med kärnvapen om det angreps och fastän räckvidden och effektiviteten av des vapen är osäkra, skulle resultaten säkert bli förödande.
Om vi lämnar problemet med vedergällning åt sidan, vad skulle hända vid en UA-ledd invasion av Nord? Det är sannolikt att det skulle bli våldsamt motstånd från KPA, och milis, med ett folkkrig som släpptes loss. En studie 2011 kalkylerade då att även om det inte förekom något motstånd från KPA, skulle de likafullt behöva 400 000 soldater för att trygga fred i lander. Eftersom USA inte har lyckats upprätta fred i Afghanistan efter 16 år, kan man förmoda att ett liknande företag i Nordkorea skulle vara riskabelt Och sedan har vi Kina. Många ”experter” har hävdat att Kina skulle kunna övertalas att samtycka till en amerikansk ockupation av Nordkorea, kanske till och med komma med, så länge det finns någon buffertzon kvar längs Yalu, eller amerikanerna lovar att lämna halvön någon gång i framtiden. Eftersom det underliggande skälet för USA:s intresse av Koreahalvön är inneslutningen av Kina (och Sovjetunionen/Ryssland), är sådana drömmar klart fantasifulla. Dessutom har Kina nyligen varnat ännu en gång, via en ledarartikel i den auktoritativa Global Times, att de inte kommer att tolerera en invasion och kommer att intervenera:
Om USA och Sydkorea genomför attacker och försöker störta den nordkoreanska regimen och ändra det politiska mönstret på Koreahalvön, kommer Kina att hindra dem från att göra det.
Så en attack på Nordkorea, eld och raseri, försök att ”fullständigt förstöra” det. som president Trump hotade, skulle nästan säkert innebära krig med Kina. Medan ett sådant krig har diskuterats mycket, och väl kan komma att inträffa, förefaller det osannolikt att generalerna skulle vara villiga att ge sig in på ett krig som helt säkert skulle bli det mest förödande i USA:s historia med Donald Trump som högste befälhavare.
Emellertid återstår faran för vad som eufemistiskt kallas ”felkalkyl”, och vad som kan kallas strategisk obönhörlighet, vilket diskuteras nedan. Möjligheten att av misstag snubbla in i krig – Harmageddon av misstag – är troligen överdriven, men det finns tecken på att delar av militären i USA, och ROK, kan försöka provocera fram konflikt. I september fällde amerikanska B-1B bombplan, åtföljda inte bara av flygplan från Sydkorea utan också Japan, skarpa bomber ”några dussin kilometer från den demilitariserade zonen”. Det skulle inte ta en B-1B länge att färdas några dussin kilometer. Sean, ett par veckor senare, rapporterades B-1B:or ha korsat North Limit Line (NLL). NLL har inte samma juridiska ställning som DMZ, eftersom den ensidigt fastställdes av USA (för att hindra Syngman Rhee från att återuppta fientligheter 1953), men eftersom US/ROK hävdar att det de facto är gränsen, så är det klart provokativt att korsa den. Men även om Nordkorea hävdar att det kommer att slå tillbaka ”om USA vågar invadera vårt heliga territorium med ens en tum”, bör det ses som en nödvändig del av avskräckningsstrategin och det verkar som att de är väl medvetna om faran att låta sig provoceras till att ge USA en ursäkt för fientligheter och som en följd av detta är mycket begränsade och disciplinerade i sitt svar på sådana handlingar. Effektiv avskräckning, speciellt för ett land som Nordkorea inför en oövervinnlig fiende hundratals gånger kraftfullare, måste vara en omdömesgill blandning av beslutsamhet, mod och återhållsamhet insvept i ett omslag av tvetydighet och bluff.
En ytterligare möjlig begränsning av Trumps handlingsfrihet ges av president Moon och Sydkoreas regering. Moon har vid flera tillfällen hävdat att USA inte kan gå i krig med Nordkorea utan Sydkoreas tillstånd, och detta har nyligen upprepats av försvarsminister Song Young Moo. Amerikanska kommentatorer tenderar att vara skeptiska till veto och Trumps tweets och hans FN-tal gav förvisso ingen indikation på att han tycker att han måste be Moon om lov. Ett möjligt scenario är att USA skulle starta en attack mot Nordkorea med ”offshore-tillgångar” snarare än något stationerat i Sydkorea. Nord skulle slå tillbaka, även mot USA-styrkor i Syd, USA skulle ta ”krigstida operativ kontroll” över ROK-militären och muntert marschera i riktning mot Pyongyang. Men eftersom USA skulle behöva den sydkoreanska militären för ett mödosamt landkrig i Nordkorea, och troligen mot Kina, skulle de behöva förvissa sig om att generalerna var fullständigt samarbetsvilliga. Så det kan vara en fråga om att diskutera saker med generalerna snarare än med president Moon. Denna ”militarisering” av beslutsfattandet när det gäller krig med Nordkorea kan anses som komplement till det som redan händer i Washington.

Märkliga konsekvenser av Trumpadministrationens militarisering
Ett av Trump-administrationens särdrag har varit en aldrig tidigare skådad roll för militären, något som har kommenterats med olika grader av gillande och missnöje inom det politiska spektret. Det är inte för intet som de mest framgångsrika och varaktiga samhällsformerna tenderat att upphöja det civila ledarskapet och vikten av att hålla generalerna på sin plats; med Clemenceaus formulering: ”krig är en alltför allvarlig fråga för att överlämnas till soldater”. Detta verkar verkligen ha varit den rådande åsikten bland USA:s grundare, the Founding Fathers. Dessutom kan man hävda att det är civila som har misslyckats i militären – man minns korpral Adolf Hitler – vid makten som tenderar att vara mest benägna för militära äventyr. Ändå är det rimligt som hävdas, att generaler tenderar att vara försiktigare med att gå i krig eftersom de är medvetna om de möjliga konsekvenserna. Eisenhower är ett typiskt exempel. Konsekvenserna kan vara små – den obehagliga plikten att skriva till döda soldaters släktingar. Men konsekvenserna kan även vara betydligt allvarligare eftersom krig är en riskabel och osäker verksamhet. ”Ge mig generaler med tur”, sade Napoleon – och verksamhetens grundläggande knep är att samla överväldigande kraft mot en underlägsen fiende. Som amiral Harry Harris, befälhavare för U.S. Pacific Command, formulerade det:
Om vi måste slåss i kväll vill jag inte att det ska vara en rättvis kamp. Om det är ett knivslagsmål, vill jag ha med mig ett gevär. Om det är en strid med gevär, vill jag kalla in artilleriet – och alla våra bundsförvanter med deras artilleri.
USA har inte utkämpat ett krig mot en betydande motståndare på årtionden – Koreakriget (Kina) och andra världskriget (Tyskland och Japan) och även dessa kunde inte sätta in styrkor mot USAs fastland. Amerikanska krig under denna period har varit valda krig och de utvalda har varit länder som saknat kapacitet att slå tillbaka mot USA, eller mot dess soldater och civila, utom på sin egen mark. Nordkorea för in en helt ny situation och en som kanske kan vara ett förebud om vad som komma skall, och det är därför det är så viktigt. Nordkorea kan slå tillbaka mot amerikaner i sitt närområde och kommer inom kort, antas det allmänt, att kunna slå till mot USA:s fastland; vissa hävdar att det kan göra det redan. Missilteknologi ger dem rckvidd och kärnteknologi ger kraft att tillfoga stor skada. Amiral Harry Harris må ha fler gevär än Kim Jong Un, och betydligt kraftfullare sådana, men för första gången har offret också ett gevär. Ingen rättvis kamp, men inte en sittande fågel som i det förgångna. Amerikanska tjänstemän trodde, ökänt och dumt, att invasionen av Irak 2003 skulle vara en lätt match; få skulle vara så optimistiska idag beträffande en attack på Nordkorea. Det här innebär inte att det inte blir något krig men om det inträffar kommer det att vara ett resultat av beräknat och omtvistat beslutsfattande bland generalerna och inte av president Trumps infall, oavsett vad experterna må säga om hans teoretiska juridiska befogenheter. Kongressen kan eller kanske inte kan lägga band på honom, men den verkliga makten ligger hos Mattis och hans polare.

Små utsikter till fredsförhandlingar
Om Trump inte kan föra krig så kan han heller inte, av ganska annorlunda skäl, sluta fred. Det amerikanska politiska systemet motverkar fredsförhandlingar, särskilt med långt svagare motparter. Som den iranske utrikesministern Mohammad Javad Zarif påpekade, då han kommenterade USA:s försök att pressa fram fler eftergifter utan att ge någonting i utbyte:
”Per definition är en överenskommelse inte perfekt, för i varje överenskommelse måste man ge och ta. Annars får man inngen överenskommelse.”
Många amerikaner, medvetna om sitt lands dominerande ställning i världen, inser inte det och detta missförstånd tycks sträcka sig in i de högsta nivåerna av maktstrukturen. Med tanke på den strukturens formella motsatsnatur tenderar varje eftergift att stämplas som opatriotiskt förräderi av oppositionen. Det betyder att endast en stark president kan förhandla om fred. Trump är för svag, både psykologiskt och politiskt, för att förhandla fram en överenskommelse med Nordkorea. Problemet förvärras när tiden går och Nordkoreas utveckling av en nukleär avskräckning fortsätter; det som fanns på bordet tidigare finns inte längre där.
Bill Clinton var psykologiskt stark och självsäker och förmådde förhandla fram det Överenskomna ramverket 1994 under perioden mellan valen. Överenskommelsen vacklade och dog sedan under hans efterträdare George W Bush. Även så hade Clinton en mycket lättare tid än Trump skulle ha. Nordkorea hade inte då en nukleär avskräckning och var villigt att göra eftergifter som de inte kan tänka sig nu. För att nå en överenskommelse skulle Trump vara tvungen att acceptera att Nordkorea behåller en minimal nukleär avskräckning. Vilka problem Clinton än hade med republikanerna, så kan de inte jämföras med Trumps politiska isolering, i strid med såväl republikaner som demokrater och under attack från den ”djupa staten”, hur den än definieras. Ovanpå allt detta är Trump narcissistisk och osäker och inte den sorts person som har styrkan att göra eftergifter, hur nyttiga de än må vara för att uppnå bredare mål. Den stackars Tillerson som blev offentligt ”kastrerad” av Trump är ett villospår. Tillerson förhandlade inte med Nordkorea och kom inte ens i närheten av något sådant, fastän kontakt på omvägar kunde ha varit nyttiga för att desarmera situationen. Utrikesministern kan förhandla men får inte ta initiativ till förhandlingar – det är ett beslut för presidenten. I detta skede förefaller det högst osannolikt att Trump kommer att ha styrkan att fatta det beslutet, och varteftersom tiden går blir det allt mindre troligt eftersom de eftergifter som krävs kommer att bli större.

Politisk fattigdom: Varken krig eller fred, bara ineffektiva sanktioner
Trump sitter fast och kan inte gå mot vare sig krig eller fred. Men trots allt tal om ”de vuxna i rummet” bör man inte tro att någon annan i eliten – politiker, generaler, tjänstemän, kommentatorer och allehanda experter – heller har mycket till idé. Där finns den oärliga (”USA har inget intresse av regimskifte”), ensidiga (”vi kommer att förhandla om det blir ett ’omedelbart stopp… för vapentester”) och hotfulla inställningen från Mattis och Tillerson i en artikel i Wall Street Journal, ”We’re Holding Pyongyang to Account” (”Vi håller Pyongyang ansvarigt”). Och sedan finns den komiska, till exempel i en artikel i PacNet Newsletter, en publikation från vad som påstås vara världens ledande säkerhetstankesmedja, Center for Strategic and International Studies, som föreslog:
President Trump skulle kunna sända ett signerat exemplar av sin bok, The Art of the Deal (Avtalets konst), till Kim Jong Un. Att sända en bok om förhandlingar skriven av USA:s ledare är en påminnelse om att Trump värderar sin kompetens som avtalsskapare.

Meningsfulla förhandlingar kan erbjuda en utväg, men ordet ”diplomati”, som det används av tjänstemän och media i detta sammanhang lastat med innebörden att det är fredligt och välvilligt, är ingenting sådant. ”Diplomati” innebär inte verkliga förhandlingar med givande och tagande, utan användande av instrument för tvång som inte är direkt militär handling i ett försök att tvinga fram underkastelse. Det innefattar hot om militärt handlande, diplomatiska påtryckningar och ekonomiskt krig, vanligtvis sammanfattat som sanktioner snarare än handlingar som provocerar fram vedergällning. Målen är desamma, bara medlen varierar. Sanktioner, om Kina genomför dem fullständigt, skulle resultera i massvält, vilket vanligtvis anses som en krigsförbrytelse. Sådana lagar gäller tydligen inte för USA i dess ansträngning att avväpna Nordkorea för, som en ledare i Wall Street Journal försäkrar oss, ”att vägra livsmedelshjälp för att störta en regering skulle normalt vara oetiskt, men Nordkorea är ett undantagsfall.” Exceptionalism har sina fördelar.
Men bortsett från etik är det, oavsett vilka skador sanktioner må tillfoga det nordkoreanska folket, osannolikt att de skulle vara effektiva för att förändra regeringens politik, eftersom i avsaknad av meningsfulla förhandlingar, kapitulation skulle medföra ännu värre skada. Att upphäva sanktionerna, åtminstone delvis, vore troligen en nödvändig förutsättning för äkta förhandlingar.
Vad ett avtal med Nordkorea skulle kunna innefatta är ett ämne för sig, men utgångspunkten skulle vara medvetenheten, även om det inte medgavs offentligt, om att Nordkorea med sin avskräckningsbaserade försvarsstrategi, inte utgör ett hot mot USA:s säkerhet utan snarare en utmaning mot USA:s hegemoni. Om Nordkoreas avskräckning fungerar för att tvinga USA att acceptera fredlig samexistens så får det globala följder. Det kan finnas sätt att hantera denna underliggande utmaning mot hegemoni fastän Trumpadministrationen är en osannolik källa till djupt strategiskt tänkande. Men det gäller inte bara administrationen själv – det finns få tecken i den störtflod av artiklar och tal som publiceras dagligen på att denna avgörande verklighet förstås av eliten i allmänhet.

Strategisk obönhörlighet och utmaningen mot USA:s hegemoni
Trump, tycks det, kan varken gå i krig eller formulera en strategi för att desarmera situationen på ett sätt som hjälper till att bevara USA:s hegemoni och skulle kunna framsällas som en seger. Han är inte ensam om det, men han är president och fastän han är fjättrad kan han göra en del saker, som att beordra hangarfartygseskadrer att segla runt västra Stilla havet (ibland i fel riktning), hålla tal och, hans egen specialitet, twittra. Twitter är ett nytt fenomenon och även om andra offentliga personer har lidit skada genom att använda det, gör ingen det så översvallande och dåraktigt som Trump. Och däri ligger ett problem för de vuxna. Trump saknar förmåga att ta USA ur dess Nordkoreaknipa, men han kan förvärra den, och gör det. Trumps Twitterberoende är välkänt, och allmänt förlöjligat. Twitter erbjuder en giftig kombination av det informella, privata samtalets slarv med Internets varaktighet och snabba globala spridning. Ibland besväras offentliga personer då en illa övertänkt kommentar blir offentlig när en mikrofon oavsiktligt råkar lämnas påslagen. Med Trump och Twitter är varken kommentaren eller mikrofonen oavsiktliga. Tweets är offentliga och dokumenterade; Los Angeles Times har en webbsida som sägs återge ”Allting president Trump har tweetat”; två länder har egna sektioner, Ryssland och Nordkorea.
Trump har tweetat vid ett antal tillfällen, hotat att han kommer att vidta åtgärder mot Nordkorea, inte mindre än eld och vrede, om de inte upphör med att utveckla sina avskräckningsvapen, men har inte gjort det, vilket, som många påpekat, resulterat i bristande trovärdighet. Detta beteende har inte begränsats till Nordkorea. Han slog till reträtt betydligt i början av sitt presidentskap beträffande Kina, men det har blivit så typiskt, i både utrikes- och inrikesfrågor, att en krönikör i Washington Post kallade honom ”the Backdown President” (reträttpresidenten).
Trovärdighet är nyckelaspekten i varje myndighetsutövande, oavsett om det är en lärare, en förälder eller ledaren för ett globalt imperium. Inkompetens är illa nog, men Trumps fortgående demolering av USA:s trovärdighet är en annan sak. Trovärdighet går i två riktningar, fred och krig – den kan förloras genom misslyckandet att följa en överenskommelse, som Iranavtalet, eller genom att inte genomföra upprepade militära hot mot Nordkorea.
Militärhistorikern Eliot A Cohen formulerade det burdust, fast ganska falskt:
[Trump] har nu upprepade gånger insisterat att han kommer att lösa det problem som har plågat tre av hans föregångare, och har klargjort att diplomati inte är sättet. Då kvarstår antingen Nordkoreas kapitulation, som inte kommer att inträffa, eller krig, eller ännu ett brutet löfte.
De oöverskådliga kostnaderna för krig kan innebära förlusten av hundratusentals koreanska liv och förlusten av många tusen amerikanska soldater och civila, inklusive militära underlydande i Korea. Det kan mycket väl medföra ett kinesiskt ingripande och direkt konfrontation med Beijing. Det skulle omintetgöra det kvarstående förtroende som USA:s allierade har för Washingtons goda omdöme.
Att klättra ned kommer emellertid att bli betydligt värre än Obamas felslagna röda linje i Syrien, hur illa den än var. Trump kommer att ha visat, en gång för alltid, att han är en skrythals som knappar ut hotelser på Twitter. På hans vakt kan och kommer USA att utmanas ostraffat. Och än en gång, vad som återstår av amerikansk trovärdighet i stort sett överallt kommer att försvinna.
Artikeln är falsk, eftersom dess rubrik (”Rex Tillerson Must Go”) säger att Tillersons avgång på något sätt skulle lösa problemet. Eliot är en ledande nykonservativ tänkare, en grundare av Project for the New American Century (projektet för det nya amerikanska århundradet), och en stark förespråkare för krig mot Irak, Iran och Syrien. Titeln på hans senaste bok gör ingen hemlighet av var han står: The Big Stick: The Limits of Soft Power and the Necessity of Military Force (Den stora käppen: gränsen för mjuk makt och nödvändigheten av militär styrka). Han är något förvirrad beträffande östasiatisk geografi – han tror att Korea ligger på Kinas södra gräns – men det kan vara en freudiansk felsägning om Vietnam; han ångrar inte kriget, bara USA:s nederlag.
Cohen är för smart för att göra stort väsen av pratet om ett ”hot från Nordkorea”, och ser detta som i huvudsak ett val mellan krig och det fortsatta och potentiellt katastrofala urholkandet av USA:s trovärdighet. Fred finns inte i hans ordbok. Han förespråkar inte uttryckligen krig, men han antyder det: ”En nedklättring kommer emellertid att vara betydligt värre.” Cohen är säkert inte den enda personen i USA-eliten som brottas med detta problem.
Han diskuterar inte en annan möjlighet, en som inte får nämnas offentligt, men utan tvekan upptar mångas tankar. Krig med Nordkorea betyder krig med Kina. Några skulle gå in för det, men det är ett stort och farofyllt beslut. Inget krig, men Trumps inkompetens och hans tomma skryt, riskerar att medföra snabbt minskad amerikansk trovärdighet långt utöver Koreafrågan. Om Russiagate inte lyckas få bort Trump från makten, kommer tankarna att gå till andra icke-konstitutionella medel?
Det var en två och en halv månads paus i det offentliga testandet av avskräckande vapen efter uppskjutningen den 15 september av Hwasong-12. Ingen tvekan om att tekniska skäl var en del av anledningen men det förekom spekulation om att detta var ett budskap från Pyongyang till Washington. I så fall var det en ensidig frysning som kompletterade de kinesisk-ryska frysning-för-fred-förslagen. Eftersom det finns kommunikation genom olka kanaler, borde Trumpadministrationen ha varit väl medveten om denna invit. I vilket fall som helst avvisade administrationen inviten. Den satte åter upp Nordkorea på terrorismlistan den 20 november och klargjorde att den fortsatte med massiva flygangreppsövningar i samordning med det sydkoreanska flygvapnet. Den 29 september skickade Nordkorea upp sin hittills största ICBM, Hwasong-15.
Klippan står fast och karavanen fortsätter framåt utan att bry sig om den skällande hunden.


Originaltext på engelska: http://kpolicy.org/the-clown-and-the-rock/


Den pensionerade New Zealand-baserade akademikern Tim Beal har skrivit två böcker och ett storta antal artiklar om frågor rörande Korea och USA:s globala politik. Han är medverkande redaktör för Asia-Pacific Journal och skriver för NK News och Zoom in Korea bland andra. Han driver webbsidan Asian Geopolitics.

text/theclownandtherock.txt · Senast uppdaterad: 2018/02/05 18:17 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan