Action disabled: source

Toppmöte för fred i Korea

Toppmötet i Singapore mellan USA:s president Donald Trump och Demokratiska Folkrepubliken Koreas högste ledare Kim Jong Un den 12 juni var en stor framgång för koreansk diplomati och ett viktigt steg för att avvärja ett nytt krig på Koreahalvön.

Ett halvår tidigare tydde mycket på att USA tänkte göra allvar av sina planer att bomba nordkoreanska testanläggningar. USA såg inte bara krig som en option, utan som en reell möjlighet att slå ut DFRK:s kärnvapenkapacitet och ta livet av landets ledare. Ett sådant ”bloody nose”-angrepp skulle med stor sannolikhet ha mötts av en kraftfull motattack och trappats upp till storskaligt krig med stora förluster av människoliv både i Korea – nord som syd – och i USA.
I det läget riktade sig Kim Jong Un till sina landsmän i söder med uppmaning att avstyra krigshotet. Den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in var genast med på noterna. Vid vinter-OS i Pyeongchang välkomnade han hjärtligt en hög nordkoreansk delegation och i april och maj möttes Kim Jong Un och Moon Jae-in vid två toppmöten med kort mellanrum.
Kim Jong Un träffade också Kinas president Xi Jinping vid två möten, han tog emot USA:s utrikesminister Mike Pompeo i Pyongyang och höll samtal i Pyongyang med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov. Överläggningar på utrikesministernivå hölls också i Stockholm.

En ny era av fred
Vid det nord-sydliga toppmötet 27 april enades de koreanska ledarna om att tillsammans arbeta för att undanröja krigsrisken på Koreahalvön och arbeta för en permanent fred.
De ”kungjorde högtidligt inför det koreanska folkets 80 miljoner och hela världen att det inte kommer att bli något mer krig på Koreahalvön, och sålunda en ny era av fred har börjat”.
De bekräftade det gemensamma målet att göra Koreahalvön kärnvapenfri genom dess fullständiga avnuklearisering och vädjade till ”det internationella samfundet” om stöd och samarbete för att förverkliga detta mål.
De uppmanade USA – och även Kina – att medverka till ett formellt slut på Koreakriget och en permanent och solid fredsmekanism.
Det var bakgrunden till att Donald Trump gick med på att träffa Kim Jong Un i Singapore.
För detta ådrog han sig kritik från politiska opinionsbildare i USA, som förordade fortsatt konfrontation eller rentav krig, men enligt en opinionsmätning ansåg 72 procent av väljarna i USA att det var rätt av honom att möta Kim Jong Un.

Överenskommelsen
Vad Trump och Kim Jong Un kom överens om var ”ömsesidigt förtroendebyggande” för att ”främja kärnvapennedrustning på Koreahalvön”. Det var en avsiktsförklaring snarare än ett fredsavtal. Några detaljerade åtaganden eller tidsplaner finns inte, vare sig från DFRK:s sida eller från USA. Man kan se det som inledningen på en process, och det är ingen dålig start med tanke på alternativen.
Frågan om att avsluta Koreakriget nämns inte i slutkommunikén. De koreanska ledarna hade sagt att det borde ske redan i år. På presskonferensen i Singapore efter mötet sa Trump att det skulle ske ”very soon”.
Koreakriget framställs som ett krig mellan norra och södra Korea. Nu är det uppenbart att båda sidor i Korea önskar en fredsuppgörelse och att det är stormakten USA som avgör om den ska komma till stånd.
En bestående fred förutsätter troligen medverkan i form av åtaganden eller åtminstone acceptans från fler länder, i första hand Kina, Ryssland och Japan.
Trump sa vidare att USA med omedelbar verkan upphör med stora militärövningar riktade mot norra Korea och talade om USA:s och Sydkoreas gemensamma militärövningar som ”provocerande och dyra krigsspel”.
Sanktionerna mot DFRK ligger kvar tills de nordkoreanska kärnvapnen är borta, sa han vidare, men det tycks som om Kina redan börjat lätta på tillämpningen av sanktionerna.

Hökarnas kritik
Trumps kritiker anser att redan det faktum att mötet hölls var en framgång för Kim Jong Un, att det stärkte hans ställning som statsman, att det gör det svårare att upprätthålla kännbara internationella sanktioner och att det försvagade USA:s påtryckningsmöjligheter. I detta har de förmodligen rätt. Kim Jong Un har som förste nordkoreanske ledare träffat en sittande USA-president. Det är tack vare kärnvapnen som han nått denna framgång.
Kritikerna menar också att Kim Jong Un fick denna framgång utan att det kostade honom något, att USA gjorde ensidiga eftergifter utan att få något i utbyte och att USA nu de facto accepterat den kinesisk-ryska linjen om ömsesidiga stegvisa förtroendebyggande åtgärder. Även detta kan sägas vara riktigt fastän DFRK demonstrerat sin uppriktighet genom att omintetgöra en anläggning för provsprängningar och en testanläggning för långdistansmissiler medan USA inte vidtagit några nedtrappningar.
Vidare menar kritikerna att man inte kan lita på Kim Jong Uns löften och att Nordkorea vid tidigare tillfällen frångått givna löften. Där har de fel. Den part som visat sig notoriskt opålitlig, som under 150 år – alltsedan indiankrigen – konsekvent har brutit mot ingångna avtal när de ansett det lämpligt är USA:s presidenter och deras administrationer. Det gäller även deras tidigare överenskommelser med Demokratiska Folkrepubliken Korea, för att inte nämna avtalet med Libyens ledare Gaddafi och Trumps uppsägning av det multinationella Iranavtalet.
Några röster kritiserar Trump för att han inte hårdare drev frågan om ”mänskliga rättigheter” i samtalen med Kim. Oavsett vad man anser om beskrivningarna av förhållandena i DFRK, bortser dessa kritiker från att fred och normaliserade relationer inte står mot mänskliga rättigheter utan tvärtom öppnar förutsättningar för dialog om dessa frågor. Men USA:s trovärdighet som beskyddare av mänskliga rättigheter är begränsad eftersom deras bomber och napalm dödade flera miljoner koreaner under Koreakriget.

Strävan efter världsherravälde
USA vill avväpna DFRK, som de gjorde med Irak och Libyen, men koreanerna är inte naiva. Och inte heller kineserna. Här står USA:s strävan att genom systemskifte i norr lägga under sig hela Koreahalvön mot Koreas strävan efter fredlig och självständig återförening.
I grunden handlar konflikten om den koreanska nationens kamp för sin existens som självständigt och enat land. Japan lade under sig Korea som koloni 1910-1945 och USA har sedan 1945 försökt överta Japans roll som härskare över hela Koreahalvön, för att därifrån utvidga sitt herravälde till Kina och hela den eurasiska kontinenten. USA-imperialisterna ser Koreahalvön som en bricka i sin globala strävan efter världsherravälde.
DFRK:s fasta hållning, Kinas ökade inflytande och en stark sydkoreansk opinion har tvingat fram en insikt i USA om att den hittillsvarande konfrontationspolitiken är en återvändsgränd. Trump har länge talat om behovet av en ny Koreastrategi, men inte klargjort vad den skulle innebära. Hans handslag med Kim innebär inte att USA erkänner Demokratiska Folkrepubliken Korea – eller för den delen något annat land – som en jämlike. Men den globala maktbalansen håller på att skifta och USA lägger om taktik. Vad den innebär återstår att se. Tills vidare har optionen om militärt angrepp och ett kärnvapenkrig avstyrts. Det är gott så.

Christer Lundgren
ordförande Svensk-Koreanska föreningen

Texten skrevs ursprungligen för publicering vid jinge.se.

text/kimjongun_trump.txt · Senast uppdaterad: 2018/06/13 22:39 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan