Kim Jong Il skrev många artiklar till försvar för socialismen som ideologi och samhällssystem. För den som vill förstå hur koreanerna själva ser på sitt samhällssystem är dessa artiklar viktiga.

Artikeln ”Förtal av socialismen kan inte tolereras” publicerades 1 mars 1993 i Kulloja, Koreanska arbetarpartiets centralkommittés officiella tidskrift. Där påpekar Kim Jong Il att imperialisterna och reaktionärerna bedriver en illasinnad kampanj utan motstycke mot socialismen. De påstår att socialismen till sin natur är ”totalitär”, ”barrackliknande” och ”administrativ och befallande”, och att detta är anledningen till bakslagen för socialismen. Han tillbakavisar utförligt dessa påståenden och säger bland annat:

Imperialisterna har alltid sagt att socialismen är ett inhumant samhälle där det inte finns någon frihet och demokrati… Den demokratiska idén, som för länge sedan förespråkade frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter, i opposition mot feodal despotism, förändrades av kapitalistklassen till borgerlig demokrati, som genomdrev och försvarade exploatering och underordning under kapitalet. Imperialisterna gjorde alla möjliga ansträngningar för att försköna den borgerliga demokratin, som de kallade ”liberal demokrati”. De kunde emellertid inte dölja dess falskhet och reaktionära natur, och inte heller kunde de utplåna ur de folkliga massornas medvetande deras strävan och längtan efter socialism, som kunde förse dem med verklig frihet och demokrati.

Socialismens kollaps i många länder var ett resultat av imperialisternas och de kontrarevolutionära krafternas konspirerande och samarbete och ett resultat av imperialismens ideologiska och kulturella infiltration och högeropportunistiska idéers nedbrytande verkan. Avgörande för kollapsen var de kontrarevolutionära intrigerna från socialismens renegater i dessa länder.

För att kväva socialismen har imperialisterna länge bedrivit alla slags destruktiva handlingar, som aggression och påtryckningar, blockad och eftergiftspolitik. Samtidigt har de använt sina underhuggare och revolutionens förrädare som uppträdde i de högre skikten av kommunist- och arbetarklassrörelsen. Den internationella kommunistiska rörelsens historia visar att all ideologisk förvirring och alla svängningar inom den beror på att avfällingar från revolutionen har dykt upp i dess övre skikt.

Totalitarism tjänade som fascistiska diktatorers politiska idé. De ökända Hitler i Tyskland och Mussolini i Italien använde totalitarism som ideologiskt verktyg för att rättfärdiga sin fascistiska diktatur. De fascistiska diktatorerna omintetgjorde även de mest elementära demokratiska friheterna och rättigheterna för det arbetande folkets massor och genomdrev en tyrannisk politik utan motstycke, under det missvisande namnet ”nationalsocialism”, och hävdade att för hela nationens eller hela statens skull ingen arbetarklassrörelse och ingen klasskamp kunde tillåtas.

Att kalla socialismen, under vilken folkets massor är alltings herrar, för ”totalitarism” är ytterst en befängd lögn som jämställer den mest progressiva idén som återspeglar de folkliga massornas krav med fascistiska härskares reaktionära idé.

Den administrativa och befallande ledningsmetoden är en gammal metod för att härska, som tjänar de privilegierade klassernas behov. I det socialistiska samhället har folkets massor blivit statens och samhällets herrar och intar ställningen som härskare i administrationen. Politiskt arbete prioriteras i alla verksamheter och överordnade hjälper dem som står under dem och samordnar med varandra på ett kamratligt sätt. Detta skiljer sig fundamentalt från den byråkratiska ledningsmetoden i det gamla samhället.

I socialistisk statsverksamhet är demokrati och centralism organiskt förenade, och detta är ett viktigt kännetecken på socialistisk statsverksamhet. De som skapade en kaotisk situation genom att stympa centralismen i ”demokratins” namn förstörde socialismen, och de rör sig nu öppet mot borgerlig diktatur.

Arbetarklassens parti och stat bör koncentrera sina ansträngningar på att visa socialismens överlägsenhet genom att bygga den väl. Socialismens främsta överlägsenhet ligger i det faktum att folkets massor är alltings herrar.

För att folket i ett socialistiskt samhälle ska kunna utöva sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter som statens och samhällets herrar, måste de ha en politisk organisation som företräder deras vilja och intressen. Företrädaren för folkets vilja och intressen i ett socialistiskt samhälle är arbetarklassens parti och stat.

Den politiska organisationen i ett socialistiskt samhälle måste genomföra sina politiska aktiviteter på ett sätt som motsvarar dess natur som representant för de folkliga massornas vilja och intressen. Därför måste nya socialistiska politiska metoder skapas. Det problemet har inte lösts korrekt och politiska metoder från det gamla samhället har återuppstått i betydande utsträckning.

Kärnan i arbetarklassens parti och den socialistiska staten är att de tjänar folket. Även minsta spår av att söka privilegier är oacceptabelt. Till sin natur avvisar socialismen alla slags privilegier.

Tidigare var maktmissbruk och byråkrati tydliga i den socialistiska praktiken. Det berodde på att partiet och staten inte hanterades riktigt så som deras uppgift som folkets tjänare kräver. Maktmissbruk och byråkrati är produkter av antisocialistiska idéer och uttryck för antisocialistiska metoder. Vårt partis paroll ”Vi tjänar folket!” visar den inställning och ståndpunkt som myndighetspersoner bör inta.

Vår erfarenhet visar att det genom ideologisk utbildning och ideologisk kamp för att förbättra myndighetspersoners metoder och arbetsstil är möjligt att utplåna maktmissbruk och byråkrati, som är kvarlevor av det gamla samhället.

Vad folket har fått genom socialismens kollaps är inte ”human och demokratisk socialism” utan kapitalism där utsugning, förtryck och social ojämlikhet dominerar och alla slags brott och samhällelig ondska råder.

I de länder där socialismen kollapsat och kapitalismen återuppstått har maktmissbruk och byråkrati inte försvunnit utan institutionaliserats och legitimerats och är nu allmänt utbredda i samhället.

Att allting tjänar folket betyder att i det socialistiska samhället alla partiets och statens aktiviteter syftar till att tillförsäkra folket verklig frihet och rättigheter såväl som ett rikt och kultiverat liv. Den viktigaste aspekten av folks liv är att förverkliga kravet på deras politiska integritet att enas och samarbeta med varandra i kärlek och tilltro till samhället.

Den socialistiska livsordningen är en revolutionär ordning som gör det möjligt för människor att leva ett fredligt liv fritt från kränkningar, under partiets och statens beskydd.

Enighet och samarbete bland folket kan inte uppnås spontant, de förutsätter utbildning i socialistisk ideologi. I det förgångna har det försummats på grund av att man inte förstått att den grundläggande drivkraften för det socialistiska samhällets utveckling ligger i enighet och samarbete bland folket baserade på hög ideologisk medvetenhet.

I de länder som upphörde med utbildning i socialistisk ideologi och uppmuntrade egoism stagnerade byggandet av socialismen och man tog avstånd från arbetarklassens partis och statens ledning över den socialistiska ekonomin under förevändning av att motsätta sig det administrativa kommandosystemet och den kapitalistiska marknadsekonomin infördes.

Politiskt ledarskap och den cent­raliserade och systematiska vägledningen av ekonomin är en grundläggande uppgift för arbetarklassens parti i ett socialistiskt samhälle.

Om arbetarklassens politiska parti och staten överger sin funktion att vägleda ekonomin, innebär det att de struntar i sitt ansvar att sörja för de folkliga massornas välfärd.

Det sätt på vilket partiet och staten bör ge vägledning till ekonomin i ett socialistiskt samhälle kan skilja sig åt från samhälle till samhälle beroende på deras särskilda situation och den revolutionära utvecklingens krav, men de får på inga villkor överge sin vägledning över ekonomin.

En ekonomi utan vägledning från arbetarklassens parti och stat är inte en socialistisk ekonomi, och ett samhälle utan socialistisk ekonomi kan inte kallas ett socialistiskt samhälle.

Avfällingarna från socialismen omvandlar socialistiskt ägande till privat ägande och hävdar att ”det administrativa kommandosystemet” baseras på det statliga ägandets absoluta dominans. Det socialistiska ägandet, som består av statligt och hela folkets ägande samt kooperativt ägande, bildar den ekonomiska grundval som möjliggör för de folkliga massorna att inta ställningen som statens och samhällets herrar och fullgöra sin roll som sådana.

Det är klart att om socialistiskt ägande upplöses och ombildas till privat ägande, så kommer produktionsmedlen när de privatiserats att koncentreras, förr eller senare, i händerna på privilegierade människor, spekulanter och en handfull andra utsugare.

Fakta visar att avståndstagande från arbetarklassens partis och stats ekonomi och avskaffande av socialistiskt ägande inte är något annat än återupplivande av det kapitalistiska utsugarsystemet.

Kollektivism är en väsentlig kvalitet hos socialismen. Kollektivism är kort sagt att sätta kollektivets intressen över sina egna individuella intressen. Socialistisk kollektivism sätter inte statens och samhällets intressen emot individens, den säkerställer att de sammanfaller.

Att försvara de folkliga massornas intressen innebär att försvara varje arbetande individs intressen, eftersom helheten består av individer.

Den borgerliga individualismens reaktionära natur är att den inkräktar på hela det arbetande folkets intressen i en handfull utsugares intresse.
Verklig frihet och jämlikhet för folket kan förverkligas endast genom arbetarklassens förenade ansträngningar.

Uttrycket för relationer av kamratlig kärlek och revolutionär plikt mellan kollektivet och individerna som delar liv och död är socialistisk kollektivism som förkroppsligar principen ”En för alla och alla för en”.

Vårt socialistiska samhälle baserat på jucheidén är det samhälle som mest genomgripande förkroppsligar socialistisk kollektivism.

Vårt partis kollektivistiska idé formades under den antijapanska revolutionära kampen organiserad och ledd av den store ledaren kamrat Kim Il Sung. Trots obeskrivligt svårra omständigheter enades de ko­re­anska kommunisterna fast i en samhällelig-politisk organism kring den revolutionäre ledaren och skapade ett mönster för nära band av frändskap baserat på kollektivism mellan de revolutionära leden och folket.

Folks liv får inte bedömas enbart ur sin materiella aspekt; det måste bedömas huvudsakligen utifrån dess sociala och politiska aspekter och det liv de lever som statens och samhällets verkliga herrar. I vårt land finns det inga arbetslösa människor, inte heller någon som inte kan få utbildning och medicinsk behandling, och inte heller några kringströvande eller tiggare. Enigheten mellan överordnade och underordnade och det kamratliga samarbetet bland alla har blivit en samhällelig trend, traditionen i vårt land. Partiet tjänar folket och folket, som upprätthåller partiets ledarskap, delar goda tider och dåliga med varandra.

Vi måste dra riktig lärdom av bakslagen för socialismen i vissa länder och uppvisa sådan intelligens och sådant mod som kan vända olycka till välsignelse.