Detta tal hölls av Christer Lundgren vid ett möte i Svensk-Koreanska föreningens regi, lördagen 15 oktober 2011 i Stockholm.
I måndags, den 10 oktober, firade Koreas Arbetarparti sin 66-årsdag. Jag vill ta detta tillfälle att berätta lite om detta mycket speciella parti.
Jag har fått frågan varför DFRK lyckats hålla fast vid socialismen när andra länder övergivit den politiken. För att förstå det måste man känna till Koreas Arbetarpartis historia och speciella karaktär.
För det första: Koreas Arbetarparti är ett revolutionärt massparti, som har bildats och byggts upp för att skola, organisera och leda de arbetande massorna i kampen för deras intressen.
Koreas arbetarparti räknar sitt grundande från 10 oktober 1945, då Koreas kommunistpartis Nordkoreabyrå bildades. Men naturligtvis finns det en förhistoria, och den är nära förbunden med partiets grundare och store ledare Kim Il Sung.
Korea var i över tusen år ett enat land. Under perioden 1910 till 1945 var det en koloni under kolonialmakten Japan, som på ett synnerligen brutalt och hänsynslöst sätt plundrade landet ekonomiskt, försökte krossa dess kultur och utnyttjade dess människor. Denna imperialistiska politik mötte starkt motstånd bland det koreanska folket.
En av de organisationer som bildades i motståndskampen hette Ned med imperialismen-unionen. Den bildades av Kim Il Sung den 17 oktober 1926, då han var bara 14 år. Ur den växte så småningom Koreas arbetarparti fram.
Koreas kommunistiska parti hade grundats 1925, men upplöstes efter bara tre år på grund av fraktionsstrider. Den kommunistiska rörelsen levde vidare i andra former. Från 1930-talet kämpade Koreas kommunister modigt mot den japanska imperialismen, både politiskt och med vapen.
Efter ett par decenniers strider besegrades de japanska imperialisterna. Koreas befrielse från det koloniala slaveriet var ett resultat av framgångsrik politisk och väpnad kamp under ledning av Kim Il Sung. Japanerna drevs ut ur Korea med hjälp av sovjetiska Röda armén och 15 augusti 1945 var Korea befriat från kolonialismen. Därigenom vann det koreanska folket frihet och oberoende.
Men stormaktsöverenskommelser ledde till att landet delades – mot folkets vilja – efter att Japan besegrats. USA ockuperade södra Korea, slog brutalt ned de folkkommittéer som bildats som grund för en ny folkligt baserad och självständig statsmakt och installerade en marionettregim baserad på den koloniala förtrycksapparaten.
Från det ögonblick då Röda armén gick in i Korea började arbetet med att organisera såväl kommunistpartiet som folkmakten i norra Korea.
Månaderna efter befrielsen växte Norra Koreas kommunistparti snabbt. I december 1945 hade det 4 530 medlemmar. Deras uppgift var att verka ute bland folket för att medvetandegöra och organisera de arbetande massorna så att de skulle bli herrar över sitt eget land.
Samtidigt organiserades folkkommittéer, det vill säga oberoende och demokratiska lokala maktorgan, och byråer för olika ändamål. Tillsammans utgjorde de grunden för den nya statsmakten.
En jordreform genomfördes, de stora industrierna förstatligades och andra demokratiska reformer genomfördes.
I mars 1946 presenterade Kim Il Sung en 20-punktersplattform för upprättande av en enad koreansk provisorisk regering. Väsentliga punkter var att undanröja alla rester av japanskt imperialistiskt styre över Koreas politiska och ekonomiska liv, att bekämpa reaktionära och antidemokratiska element och förbjuda fascistiska aktiviteter och att garantera hela folket yttrandefrihet, pressfrihet, församlingsfrihet och religionsfrihet samt rätt och skyldighet att bilda folkkommittéer.
Sammanslagningen av Norra Koreas kommunistparti och Nya Demokratiska Partiet till Norra Koreas Arbetarparti i september 1946 var ett viktigt steg i partibildandet. Det föregicks av en månads diskussioner vid partimöten på alla nivåer. Beslutet om samgående fattades på en kongress med 801 delegater, som representerade omkring 370 000 medlemmar.
Norra Koreas Arbetarparti var ett massbaserat arbetarparti för att försvara de breda arbetande massornas intressen, organisera massorna och leda byggandet av folkmakten. Dess medlemmar hade uppnått ideologisk enighet och solidaritet. Partiet hade en ledning av erfarna revolutionärer som under många år hade bekämpat den japanska kolonialismen i den underjordiska rörelsen eller den väpnade kampen inom landet eller utomlands. Tillsammans hade de rik erfarenhet och en revolutionär teori.
I det av USA ockuperade södra Korea förföljdes de människor som hade bekämpat den japanska kolonialismen och som försvarade nationens och det arbetande folkets intressen. De folkkommittéer som hade bildats slogs brutalt ned.
Tiotusentals människor dödades. I det läget bildades Södra Koreas Arbetarparti.
När det stod klart att försöken att självständigt återförena landet hade brutit samman bildades Demokratiska Folkrepubliken Korea, baserad på de folkliga krafter och klasser som bekämpat kolonialismen. Därmed skapades förutsättningar för självständighet, utveckling och stabilitet för hela den koreanska nationen. Det innebar en stor uppmuntran för folk världen över som kämpade och kämpar för oberoende mot kolonialism och imperialism.
30 juni 1949 gick Norra Koreas Arbetarparti och Södra Koreas Arbetarparti samman och bildade Koreas Arbetarparti vid en kongress i Pyongyang. Kim Il Sung blev partiets ordförande.
Sedan dess har partiet framgångsrikt lett det koreanska folkets kamp genom att alltid utgå från det egna landets särskilda förutsättningar och det egna folkets behov och ständigt litat till det koreanska folkets skaparkraft och förmåga.
För det andra: Koreas Arbetarparti har framgångsrikt trotsat stora svårigheter och lett sitt folk till avgörande segrar.
De första åren av 1950-talet kom att domineras av Koreakriget (23 juni 1950 – 27 juli 1953). USA:s och den sydkoreanska regimens militära provokationer och angrepp besvarades med en kraftfull motoffensiv för att befria och ena hela landet och på kort tid lyckades man också befria nästan hela Koreahalvön. Det var bara en tidsfråga när det skulle lyckas, då USA och dess allierade intervenerade massivt i det som dittills huvudsakligen varit ett koreanskt inbördeskrig.
USA-imperialisterna, som provocerat fram kriget, såg det som ett tillfälle att krossa den unga Demokratiska Folkrepubliken Korea och på sikt också att militärt ingripa mot den ännu bara drygt ett halvår gamla Folkrepubliken Kina. De skickade styrkor på bred front till Korea och ingrep också i det ännu pågående kinesiska inbördeskriget för att skydda regimen på Taiwan.
I ett förödande krig försökte USA lägga under sig hela den koreanska halvön, men Kim Il Sung och Koreas arbetarparti ledde det koreanska folket i ett heroiskt motstånd och motangrepp. Med hjälp av kinesiska frivilliga lyckades den unga Demokratiska Folkrepubliken Korea besegra vad som då ansågs vara världens mäktigaste krigsmaskin och sluta ett vapenstilleståndsavtal, vars villkor var en betydelsefull seger för Koreas folk.
Efter kriget var norra Korea helt sönderbombat och krigshärjat. Återuppbyggnaden var en formidabel uppgift. Koreas arbetarparti mobiliserade med stor kraft hela folket. Sedan dess har DFRK fortsatt att med stor beslutsamhet bygga socialismen, värna sitt oberoende, kämpa för den koreanska nationens återförening och slå vakt om världsfreden.
I slutet av 1950-talet genomfördes Chollima-arbetslagsrörelsen över hela landet, som en kampanj för att utbilda det arbetande folket i socialistisk ideologi och stimulera innovationer i det ekonomiska uppbygget.
På 1960-talet nationaliserades industrin och jordbruket kollektiviserades. Under partiets ledning byggdes en socialistisk ekonomi.
Under de följande decennierna har det socialistiska Korea vunnit stora framgångar men också genomgått stora svårigheter – naturkatastrofer, imperialistisk blockad och fientliga provokationer.
Den grundläggande politiken har förblivit densamma: att försvara det arbetande folkets intressen – fred, självständighet och välstånd – bygga socialismen och återförena nationen fredligt och självständigt, att bekämpa imperialismen och försvara världsfreden.
Genom att lita till sitt eget folk och bygga sitt samhälle utifrån landets egna förutsättningar och folkets önskemål har man lyckats ta sig igenom svåra prövningar. När andra länder i ord och handling gett upp sina socialistiska ideal, och imperialisterna intensifierat sina ansträngningar för att få till stånd ett systemskifte också i norra Korea, har det koreanska folket under ledning av Kim Il Sung och senare Kim Jong Il framgångsrikt hållit fast vid och försvarat självständigheten, socialismen och nationens intressen.
Kim Jong Il har sagt:
”Om man tror på folket och litar på dem, kommer man alltid att segra, och om man skiljer sig från dem och överges av dem, kommer man alltid att misslyckas – detta är begreppet ’Folket är min gud’ som var Kim Il Sungs motto och som är vårt partis utgångspunkt och främsta princip i alla dess aktiviteter.”2)
För det tredje: Koreas Arbetarparti har en revolutionär vetenskaplig ideologi, jucheidén, som är en självständig och kreativ utveckling av marxismen-leninismen, och en framgångsrik politik, songunpolitiken, som sätter militären främst.
Jucheidén utvecklades av Kim Il Sung under loppet av hans kamp mot olika felaktiga ideologiska strömningar samtidigt som han banade ny väg för den koreanska revolutionen.
Redan i juni 1930 – vid ett möte i Kalun med ledande aktivister i Ungkommunistiska förbundet och Antiimperialistiska ungdomsförbundet – förespråkade han en jucheinriktad linje för den koreanska revolutionen.
Sedan dess har jucheidén efterhand fulländats som den vägledande idén genom den koreanska revolutionens praktik, vid flera tillfällen genom kamp mot fraktionsmakare och olika höger- och vänsteravvikelser.
Jucheidéns principer är vägledande för partiets och statens verksamhet och på alla områden av revolutionen och uppbyggnaden i Korea:
1. att behålla självständigheten i ideologin, politiken, ekonomin och försvaret.
2. att tillämpa den skapande metoden, vilket betyder att lita till folkmassorna och utgå från den rådande situationen,
3. att lägga huvudvikt vid ideologin: ideologisk skolning, politiskt arbete.
Partiets självständiga linje har befästs genom kamp, dels mot infiltration av fientliga element, dels mot ideologiska avvikelser.
Medan Koreakriget ännu pågick, i mars 1953, dog Josef Stalin och tre år senare, 1956, genomförde SUKP sin 20:e partikongress med Nikita Chrustjevs hemliga tal som fördömde Stalin och personkulten. Det resulterade i skarpa motsättningar inom den internationella kommunistiska rörelsen och mellan DFRK:s viktigaste bundsförvanter, Sovjetunionen och Kina.
Inom Koreas Arbetarparti omintetgjordes kuppförberedelser. Kim Il Sung värnade om de revolutionära principerna utifrån en självständig koreansk hållning. Koreas arbetarparti valde en oberoende väg och en självständig revolutionär politik och slöt 1961 avtal om vänskap och ömsesidigt samarbete med både Kina och Sovjetunionen.
I Kina var utvecklingen dramatisk, först med kulturrevolutionen på 1960-talet, därefter Mao Zedongs död och Deng Xiaopings ekonomiska reformer efter 1978. Naturligtvis påverkade dessa händelser också Korea, men Koreas Arbetarparti höll fast vid och stärkte sin självständiga hållning.
En av de allvarligaste utmaningarna kom kring 1990 och i början av 1990-talet, då Sovjetunionen upplöstes och en rad länder övergav socialismen med mer eller mindre stora omvälvningar.
Under perioden 1987-1993 höll Kim Jong Il flera viktiga tal och skrev viktiga artiklar till försvar för socialismen och kommunismen och om nödvändigheten att organisera massorna till försvar för deras intressen. 1995 summerade han:
”Partiet och folket i varje land måste bli herrar över revolutionen och uppbygget i sitt land och genomföra dem på ett skapande sätt.”
”Vårt parti och vårt folk har inte vacklat för den moderna revisionismens rasande vind och alla andra opportunistiska tendenser, och i den svåra situation då socialismen kollapsade i flera länder har det förmått försvara och skänka glans åt vår form av socialism.”
I det läget blev det ännu viktigare att stärka militärens roll och självständigheten i försvaret. Kim Jong Il utvecklade songunpolitiken, som innebär just att sätta militären främst.
Att DFRK under 1990-talet genom songunpolitiken visade sin stabilitet, styrka och uthållighet, var en av de främsta orsakerna till att man lyckades få till stånd det viktiga toppmötet med södra Korea i juni 2000 och några betydelsefulla år av avspänning och samarbete.
För det fjärde: Koreas Arbetarparti ser den stora enigheten mellan ledaren och massorna, med ledaren i centrum som nyckeln till framgång.
Partiets ideologi och partiets organisation är de främsta förutsättningarna för framgång. Det är bara när partiet är enat som massorna kan enas, då det är splittrat kommer massorna att splittras. Därför lägger Koreas Arbetarparti största vikt vid att stärka både den ideologiska enigheten och den demokratiska centralismen.
Kim Il Sung byggde Koreas Arbetarparti som ett parti med stark känsla för organisation och disciplin. Det är en tradition från den anti-japanska gerillakampen. Ledarens hängivenhet för folkets sak och folkets starka uppslutning kring ledaren är nyckeln till seger, enligt partiets erfarenheter.
Det förutsätter också en revolutionär arbetsstil och kamp mot korruption och maktmissbruk. Kim Jong Il har sagt:
”Vårt parti … har också oförtröttligt arbetat för att motsätta sig maktmissbruk och byråkrati och etablera en revolutionär metod och folklig arbetsstil bland tjänstemän. Järnregeln i vårt partis verksamhet och i våra tjänstemäns arbete är att röra sig bland folket, andas samma luft som dem, arbeta hängivet för dem och genomföra revolutionära uppgifter genom att lita till dem under partiets paroll ’Vi tjänar folket’.”
För det femte: Koreas Arbetarparti försvarar socialismens och kommunismens höga ideal och bekämpar kapitalismens korruption och dekadens.
Situationen för det koreanska folket är mycket komplicerad. USA-imperialisterna, världens ledande imperialistmakt, ockuperar södra delen av landet, driver en internationell blockad mot DFRK och genomför oupphörligen aggressiva handlingar. Krigshotet är ständigt överhängande.
Samtidigt har de internationella motkrafterna försvagats, inte minst genom Sovjetunionens sammanbrott och genom att andra tidigare socialistiska länder har ändrat politisk kurs och klasskaraktär.
I detta svåra läge har det koreanska folket genomfört två uppgifter samtidigt: att oberoende bygga socialismen och att stå emot imperialisternas aggressiva manövrer för att fredligt och självständigt återförena landet.
Det har varit möjligt därför att man hela tiden lagt vikt vid att ideologiskt och organisatoriskt stärka revolutionens drivande kraft, det arbetande folkets massor, och partiets ledande roll.
Kim Jong Il framhöll 1987 att de koreanska kommunisterna ”måste hålla fast vid arbetarklassens revolutionära ståndpunkt med en korrekt förståelse av den nuvarande situationen och åstadkomma nya framsteg i revolutionen. Detta är deras historiska uppgift.”3)
Väglett av jucheidén och songunpolitiken har Koreas Arbetarparti brutit ny väg, format sin egen strategi och taktik, sin egen politik och linje utan att söka svar utifrån eller lita till färdiga modeller.
Partiets strävan är att ena folket kring en politik som tjänar folkets intressen. Koreas Arbetarparti är ett av de tre politiska partierna i Korea, men har en klar särställning som ledande kraft. De andra två partierna ingår i Demokratiska fronten för fäderneslandets återförening. De organiserar skilda skikt av folket, men konkurrerar inte om regeringsmakten, som i ett västerländskt parlamentariskt system.
Enligt partiets uppfattning och erfarenheter visar historien att folk söker vägledning och metod i kampen för sina intressen. Med en framgångsrik ideologi, strategi, linje och politik är människor beredda att ägna sitt liv åt kampen.
Idag, då en supermakt strävar att splittra, underkuva och dominera andra länder genom att utså split, söndring och krig, då imperialistmakterna aggressivt och skamlöst sätter sig över folkrätten och invaderar land efter land i sin strävan efter globalt herravälde, visar Demokratiska Folkrepubliken Korea under ledning av Koreas Arbetarparti att det är möjligt och nödvändigt för nationer och folk att värna sitt oberoende och bygga sitt land utifrån sina egna förutsättningar.