Tal av Christer Lundgren vid möte i Stockholm den 27 juli 2023.
Koreavänner!
Idag firar vi tillsammans med våra koreanska vänner 70-årsdagen av segern i det stora kriget för att försvara fosterlandet, alltså den dag då USA efter tre års brutal krigföring i Korea tvingades underteckna ett avtal om vapenstillestånd, ett avtal där de utfäste sig att förhandla vidare om bortdragande av alla främmande trupper från Korea.
Koreakriget 1950-53 var USA:s första försök efter Andra världskriget att hejda folkens antikoloniala, antiimperialistiska kamp i Asien, att krossa den unga Demokratiska Folkrepubliken Korea och lägga under sig hela Koreahalvön för att gå vidare och ”återta” herraväldet över Kina, som de tyckte sig ha ”förlorat” då Folkrepubliken Kina bildades 1949, och fortsätta att underkuva andra länder i Asien. Senare hejdades de också, som vi minns, i Vietnam och Laos och Kambodja.
I början av 1950-talet framstod USA-imperialismen med sina allierade som världens i särklass starkaste militärmakt, men de drevs tillbaka av den koreanska folkarmén understödd av kinesiska enheter.
I detta sammanhang vill jag kommentera tre frågor av betydelse, som det råder viss oklarhet om:
1. Vem startade Koreakriget?
2. Vilken roll spelade USA:s kärnvapenhot?
3. Varifrån kommer hotet om krig i Korea idag?
Alltså, fråga 1. Vem startade Koreakriget?
Den västerländska historieskrivningen, USA-imperialisternas förfalskade verklighetsbeskrivning, säger oss att kriget började den 25 juni 1950 med att nordkoreanska stridande enheter oprovocerat gick över ”gränsen”, anföll ”grannlandet” Sydkorea och snabbt ryckte vidare söderut.
Redan där finns ett antal påståenden som måste redas ut.
För det första var Korea sedan över tusen år ETT land, som av andra världskrigets segrarmakter USA och Sovjetunionen tillfälligt hade delats i två ockupationszoner. Det fanns alltså ingen statsgräns mellan norra och södra Korea. Koreakännaren Bruce Cumings uttrycker det på följande sätt:
”Vad som än hände den 25 juni eller dessförinnan, så stod det omedelbart klart att detta krig var en fråga om ’koreaner som invaderar Korea’; det var inte aggression över allmänt accepterade internationella gränslinjer. Inte heller var det den punkt vid vilken inbördeskonflikten började. Den av ideologisk dynamit sprängfyllda frågan ’Vem startade Koreakriget?’ är fel fråga.”
För det andra var Koreanska folkarméns massiva framryckning söderut ett svar på en sydkoreansk attack på Ongjinhalvön, uppenbarligen ett försök att inta staden Haeju. Liknande attacker hade genomförts upprepade gånger varje år sedan 1947. Denna gång besvarade nordsidan den sydkoreanska attacken med en bred motoffensiv. Motoffensiven var ordentligt förberedd både militärt och politiskt.
Tilläggas bör att även USA:s intervention i kriget och dess agerande i FN tycks ha varit väl förberedda.
Krigsutbrottet kom alltså inte oväntat, det var framprovocerat.
För det tredje, och viktigast, var detta krigsutbrott, som Bruce Cumings konstaterade, inte den tidpunkt då konflikten började. Den tidpunkten kan anges ganska noga. Det var den 7 september 1945, mer än tre veckor efter Koreas befrielse, då USA:s första truppförband landsteg i Inchon. Dagen därpå landsattes 45 000 man i Pusan och gick in i Seoul den 9 september utan att behöva avlossa ett enda skott. Då hade de japanska styrkorna avväpnats eller inringats över hela södra Korea, utom i Seoul och ett fåtal andra städer. Folkkommittéer hade tagit över administrationen och deras ledningar hade börjat organisera en självständig statsmakt. USA:s trupper gick sedan vidare med att ockupera hela Korea söder om 38 breddgraden. De övertog den japanska koloniala polis- och militärmakten, etablerade en ockupationsregim och upplöste folkkommittéerna.
USA byggde sedan upp en fientlig, antikommunistisk, fascistisk stat med en krigsmakt inriktad på att angripa och inta norra Korea – i huvudsak detsamma som de det senaste decenniet gjort i Ukraina. Mönstret går igen.
2. Vilken roll spelade USA:s kärnvapenhot?
I boken Domedagsmaskinen – nyligen utgiven på svenska – belyser den US-amerikanske visselblåsaren Daniel Ellsberg USA:s planering för kärnvapenkrig och dess användning av hot om att sätta in kärnvapen som utpressning mot andra länder för att få sin vilja igenom. Det är en skakande läsning.
Ellsberg arbetade själv med den högsta militärledningen i USA för att utforma och utveckla den politiken, så han hade tillgång till all information och intervjuade ett stort antal militära befälhavare på högsta nivå. Under Vietnamkriget reagerade han mot krigspolitiken och offentliggjorde de så kallade Pentagon Papers. Han blev en ”visselblåsare”, som ägnade en stor del av sitt liv åt att avslöja och kritisera USA:s krigspolitik.
USA är, som vi aldrig ska glömma, det enda land som släppt atombomber över hela städer. Hiroshimadagen den 6 augusti (med en uranbomb kallad Little boy) och Nagasakidagen den 9 augusti (med plutoniumbomben Fat man) uppmärksammas över hela världen till minne av de hundratusentals dödsoffren – de flesta japansk civilbefolkning, men också många koreaner.
Att i stor omfattning terrorbomba civilbefolkning var då redan etablerad praxis för USA. Tokyo och andra stora japanska städer hade redan utsatts för brandbombning (liksom Dresden i Tyskland).
I början av 60-talet gick USA:s strategiska planering ut på att i ett första slag kärnvapenbomba alla större städer i både Sovjetunionen och Kina. Någon alternativ plan fanns inte. Det var innan man insåg att följden skulle bli en ”nukleär vinter” som skulle släcka ut det mesta av livet på jorden.
Men Ellsbergs bok utgår helt från USA:s egna dokument och lägesbeskrivningar. Han förbigår i stort sett med tystnad USA:s ständigt upprepade kärnvapenhot och kärnvapenutpressning mot Korea alltifrån general MacArthurs planer på att med atombomber skapa en radioaktiv korridor för att separera Koreahalvön från Fastlandskina, över införandet av kärnvapen (granatkastaren Honest John och en 280 mm atomkanon) i södra Korea 1958, givetvis i strid med den då fem år gamla överenskommelsen om vapenstillestånd, och vidare över det dubbelspel under Clinton och senare presidenter som ledde till att Demokratiska Folkrepubliken Korea själv utvecklade kärnvapen i avskräckande syfte och fram till dagsläget, då USA efter 42 års uppehåll åter stationerar (ubåtsbaserade) strategiska kärnvapen i södra Korea.
Direkt fel har han på en central punkt – som handlar just om den händelse vi idag uppmärksammar, nämligen avtalet om vapenvila efter Koreakriget. Han refererar Bob Haldemans beskrivning av hur president Eisenhower ”avslutade kriget” genom att hota att släppa atombomber över Nordkorea om inte ett vapenstillestånd omedelbart undertecknades. ”Inom några veckor begärde kineserna vapenvila och Koreakriget tog slut”, påstår han.
Så får han det att framstå som om det var USA som dikterade villkoren och var angeläget om att avsluta kriget. Den som läser avtalet – undertecknat av USA, DFRK och Kina, men inte av den sydkoreanska marionettregimen – kan förvissa sig om att så inte var fallet. Avtalet föreskriver stopp för införsel av vapen till Korea samt fortsatta förhandlingar om bortdragande av alla främmande trupper från Korea – åtaganden som USA senare brutit mot.
Därmed över till fråga 3. Varifrån kommer hotet om krig i Korea idag?
Idag är USA:s världsherravälde allvarligt utmanat. Nya ekonomiska maktcentra växer fram, vilket USA ser som oacceptabelt. Det globala syd reser sig ur nykolonial underkastelse och söker former för mer jämlikt ekonomiskt samarbete. USA-imperialismen möter hårt motstånd, militärt, politiskt och ekonomiskt. Det globala imperialistiska systemet skakas i sina grundvalar.
USA-imperialisterna är alltmer desperata och förlitar sig på sin förmodade militära överlägsenhet. De försöker provocera fram oroligheter överallt för att skapa krig och kaos och på så sätt behålla sin dominans över hela världen.
I Ostasien försöker de provocera Kina till krig om Taiwan.
Tillsammans med sina lydtrupper i södra Korea genomför de samtidigt nära nog ständiga omfattande krigsövningar mot Demokratiska Folkrepubliken Korea.
Det är övningar i luften, till havs och på land.
Det är invasionsövningar, landstigningsövningar, övningar för att inta huvudstaden Pyongyang och så kallade ”halshuggningsövningar” riktade mot landets ledare.
Det är övningar för angrepp med kärnvapen.
Det är övningar som uppenbart strider mot FN:s uppgift att bevara den internationella freden och säkerheten. Det är med andra ord övningar som FN borde kritisera och förhindra – men istället kritiseras DFRK:s försvarsåtgärder.
Det är viktigt att skilja mellan övningar för angreppskrig och övningar för försvar. Demokratiska Folkrepubliken Korea är väl medvetna om de risker USA:s fientliga politik och ihållande militära hot innebär. De utvecklar ett kraftfullt avskräckande försvar för att bevara freden och landets säkerhet. Hög försvarsberedskap och effektiv avskräckande beväpning är den främsta garantin för fred, självständighet och välstånd.
Folkets Korea är starkare än någonsin, en kärnvapenmakt som inte låter sig kuvas eller skrämmas av USA:s kärnvapenhot. Som en suverän stat slår de vakt om sin rätt till självförsvar. För att skydda sin suveränitet, sin värdighet och sin säkerhet och för att bevara regional fred och stabilitet är de fast beslutna att hindra USA-imperialisterna och deras lydtrupper att utlösa ett nytt Koreakrig.
För detta är de värda allt stöd från oss som slår vakt om fred i världen.