Zainichi-koreaner gör motstånd mot Japans ultrahöger och firar Koreas 1 mars-rörelse för oberoende

Av Joseph Essertier, 4 mars 2018, från Zoom in Korea.

Tidigt på morgonen fredagen den 23 februari körde två japanska ultranationalister, Katsurada Satoshi (56) och Kawamura Yoshinori (46) förbi högkvarteret för Allmänna föreningen för koreanska invånare i Tokyo och sköt in i det med ett handeldvapen. Katsurada körde och Kawamura sköt. Lyckligtvis träffade kulorna grinden och ingen skadades.
Om någon hade sårats eller dödats, skulle de troligen ha varit medlemmar i föreningen, av vilka de flesta har utländska pass, så åtminstone på papper kan man säga att detta var en internationell incident. Föreningen heter Chongryon på koreanska. Den tar emot ekonomiskt stöd från den nordkoreanska regeringen, och som en ambassad främjar den denna regerings och nordkoreanernas intressen. Men den fungerar också som en samlingsplats för koreaner, både nord- och syd-, för att kommunicera, bygga vänskap, jämföra anteckningar, engagera sig i ömsesidig hjälp och bevara sitt kulturarv. Bara hälften av medlemmarna har nordkoreanska pass. Den andra hälften har antingen sydkoreanska eller japanska pass.
Fastän ingen skadades fysiskt, finns det otvivelaktigt några koreaner, medlemmar eller inte, runt om i Japan och i hela världen som helt säkert sårats emotionellt eller psykiskt. Tänk på tajmingen. Det hände en vecka före den 1 mars, den dag då koreaner 99 år tidigare inledde en kamp för oberoende från det japanska kejsardömet. En kraftfull kamp för frihet från utländsk dominans började den dagen 1919 och fortsätter idag. Dagen för skjutningen, den 23 februari, inträffade också under Pyeongchang-olympiaden och den olympiska vapenvilan på Koreahalvön då Washington och Seoul tog paus i sina gemensamma ”militärövningar” (det vill säga krigsspel) utformade för att skrämma Nordkoreas regering och folk. Det var vid en tid då folk runt om i världen förenades med koreaner för att heja på idrottare från både norra och södra Korea och en liten ljusstråle kom in i koreaners och andra människors liv i Nordostasien – en ljusstråle sim gav fredsälskande människor runt om i världen hopp om att en dag, kanske redan detta år, fred på Koreahalvön skulle kunna åstadkommas.
De förbikörande terroristernas skjutande på denna byggnad väcker spöket om framtida våld och förlusten av oskyldiga koreaners liv – koreanska civilas liv långt borta från Korea, av vilka några är kulturellt japanska och vilkas föräldrar fötts och vuxit upp i Japan. Vilken feg attack detta var – att skjuta ett eldvapen mot en icke-våldslig folkgrupp som samlades på en plats för laglydiga människor ur en minoritetsgrupp, som i stor utsträckning är ättlingar till människor koloniserade av det japanska kejsardömet. Med allt detta i medvetande – skjutandet är uppenbarligen avsett att få den fred att spåra ur som koreaner och fredsälskande människor runt om i världen längtar efter och kämpar för – sägs det helt riktigt att medias rapportering, såväl på engelska som på japanska, om denna viktiga händelse har varit olycksbådande senkommen och fåtalig.

Hur hundratusentals koreaner kom att bo i Japan

Japans koreanska invånare kallas vanligen Zainichi Kankoku Chosenjin på japanska, eller helt enkelt Zainichi, och på engelska kallas de ibland ”Zainichi Koreans”. En försiktig uppskattning av det totala antalet zainichi-koreaner 2016 var 330 537 (299 488 sydkoreaner och 31 049 statslösa koreaner). Mellan 1952 och 2016 fick 365 530 koreaner japanskt medborgarskap, antingen genom naturalisering eller genom principen om jus sanguinis eller ”blodsrätt”, det vill säga genom att ha en juridiskt japansk förälder. Oavsett om de har japanskt, sydkoreanskt eller nordkoreanskt medborgarskap, eller faktiskt är statslösa, är det totala antalet koreaner som bor i Japan omkring 700 000.
Den zainichi-koreanska folkgruppen idag skulle ha varit omöjlig att tänka sig utan det japanska kejsardömets (1868-1947) våld. Japan tog kontroll över Korea från Kina i det första sino-japanska kriget (1894-95). År 1910 annekterade det helt Korea. Så småningom gjorde det landet till en koloni från vilken det utvann stora rikedomar. Många koreaner kom till Japan direkt som resultat av kejsardömets kolonisering av Korea; andra kom som ett indirekt resultat av det. Ett betydande antal kom ursprungligen frivilligt för att fylla den japanska snabba industrialiseringens behov av arbetskraft, men efter den manchuriska incidenten 1931 tvingades ett enormt antal koreaner arbeta i Japan som inkallade arbetare i tillverkningsindustrin, byggbranschen och gruvbrytning. (Se Youngmi Lims “Two Faces of the Hate Korean Campaign in Japan”)
Vid tiden för kejsardömets kapitulation 1945 fanns det två miljoner koreaner i Japan. De flesta av dem som hade tvingats arbeta i Japan och på något sätt hade lyckats överleva den svåra prövningen återvände till Korea, men 600 000 människor valde att stanna kvar. Utan att det var deras fel befann sig deras hemland i ett kaotiskt, instabilt tillstånd, och det var uppenbart att grunden lades till ett farligt inbördeskrig. Det året, 1945, var södra delen av Koreahalvön militärt ockuperad av USA och nord styrdes av Kim Il Sung (1912-1994), en av de generaler som hade gått i spetsen för motståndet mot de japanska kolonisatörerna i intensivt gerillakrig under nästan 15 år.
De japanska kolonisatörerna installerade sin marionettstat Manchukuo i Manchuriet den 1 mars 1932 – fullt medvetna om betydelsen av 1 mars för koreaner och säkert som trots. Vid den tiden kallades rörelsen för oberoende för ”1 mars-rörelsen” (Sam-il på koreanska. ”Sam” betyder ”tre” och ”il” betyder ”ett”. San-ichi på japanska). Denna dag har nämnts många gånger i historien. Till exempel valde den japanske premiärministern Shinzo Abe 1 mars 2007 för att göra sitt skamliga och dumma påstående att det ”inte fanns några bevis” på att koreanska kvinnor hade tvångsrekryterats som ”comfort women” det vill säga sexslavar åt den japanska militären under kriget. (Se kapitel 2 i Bruce Cumings The Korean War: A History).
Precis som det franska motståndet (det vill säga ”La Résistance”) var en kamp mot Nazitysklands ockupation av Frankrike och dess samarbetsmän, var det koreanska motståndet en kamp mot japanska kolonisatörer och deras samarbetsmän. Men medan det franska motståndet hade hyllats i väst, har det koreanska motståndet ignorerats.
Under de år då Syd ockuperades av United States Army Military Government in Korea (USAMGIK, 1945- 1948), åtnjöt den nya regeringen i Nord brett stöd bland koreaner runt om i landet eftersom den leddes av patrioter som lovade en anständig och human framtid i ett klasslöst, jämlikt samhälle. Tyvärr backade den upp av Sovjetunionen och Josef Stalin (1878-1953), den brutale diktatorn. USA ockuperade både Japan och Sydkorea, men bara Japan liberaliserades. Lite demokrati tilläts slå rot där. I Sydkorea å andra sidan, byggde USA upp diktatorn Syngman Rhee och försäkrade sig om att han vann presidentposten genom ett riggat val 1948. Han var populär bland många inom den aristokratiska eliten, av vilka en stor del hade samarbetat med kejsardömet Japan, men han var hatad och misstrodd av majoriteten av koreaner. (I Japans fall återlämnades inte styrandet av landet till japanska händer förrän 1952, men det var inte gratis. Den nya japanska regeringen var tvungen att svälja ett bittert piller. De var tvungna att gå med på den ”separatfred” som Washington upprättade, en ”fred” i vilken Japan hindrades från att underteckna fredsavtal med Sydkorea och Kina. Japan normaliserade inte relationerna mad Sydkorea förrän 1965.)

USA blockerade fred mellan Sydkorea och Japan, ledde ett krig till stöd för en smutsig diktatur i Sydkorea och fortsatte att backa upp en serie diktaturer under några decennier tills sydkoreaner återtog en del kontroll över landet genom demokratiska reformer. Sydkorea har dominerats av Washington i 73 år nu, och den utländska dominansen har förhindrat fred på Koreahalvön. Därför kan man säga att zainichi-koreaner i Japan idag i stor utsträckning är offer för ett halvt århundrades japansk kolonialism och 73 års amerikansk dominans. Ibland har dominansen varit öppen, och ibland har den varit bakom scenerna, men den har alltid funnits där och förhindrat en lösning på inbördeskriget. Detta är bara en anledning till att amerikaner bör intressera sig för zainichi-koreanernas svåra situation.

Till minne av 1 mars-rörelsen

Lördagen den 24 februari i Tokyo deltog jag i en utbildningskväll med anledning av 99-årsdagen av 1 mars-rörelsen. Det hölls två tal – ett av en journalist och det andra av en sydkoreansk antikrigsaktivist – om situationen i Sydkorea idag. I ett rum med plats för 150 var 200 människor samlade. Handa Shigeru, en japansk journalist som hade skrivit flera böcker på japanska om Japans remilitarisering, inklusive en med titeln Kommer Japan att gå i krig? Rätten till kollektivt självförsvar och självförsvarsstyrkorna (Nihon wa senso wo suru no ka: shudanteki jiei ken to jieitai, Iwanami, 2014) talade först. Hans anförande rörde huvudsakligen den utsträckning i vilken Japans regering har byggt en stark militärmakt de senaste decennierna, fullständig med de senaste högteknologiska vapnen, inklusive fyra AWACS flygplan, F2s, Osprey vipprotor militärflygplan och M35 lastbilar. Detta är det slags offensiva vapen som skulle behövas för att angripa andra länder. Japan kommer, enligt hr Handa, snart att ha stealth-flygplan och åtta Aegis-jagare. Det är fler Aegis-jagare än något annat land utom USA.
Japan har Patriot PAC-3 luftvärnsmissilsystem, men Handa förklarade att dessa system inte kunde skydda Japan effektivt mot inkommande missiler eftersom de endast är installerade på 14 platser runt om i Japan och varje system bara är laddat med 16 missiler. När dessa missiler väl har använts, finns det inget annat försvar på just den platsen. Han förklarade att Nordkorea har utvecklat kärnvapen endast för självbevarande, enligt doktrinen MAD (mutually assured destruction – ömsesidig garanterad förstörelse) – idén om att om en angripande stat använder kärnvapen, resulterar det i fullständig utplåning av både den angripande staten och den försvarande staten – med andra ord, inställningen ”du kan döda mig, men om du gör det så kommer också du att dö”.
Den andra föreläsningen hölls av en sydkoreansk aktivist, Han Chung-mok. Han företräder Koreanska Progressiva Rörelsers Allians (eng. akronym: KAPM), en federation av 220 progressiva grupper i Sydkorea, inklusive arbetare, jordbrukare, kvinnor och studenter, som har krävt fred på Koreahalvön.
KAPM har krävt ett fullständigt slut på alla synnerligen hotfulla militärövningar för att minska spänningen på halvön och förordar dialog mellan USA och Nordkorea liksom mellan Nord och Syd.
Han beskrev betydelsen av Stearinljusrevolutionen som ledde till avsättande av den impopulära presidenten för ett år sedan. Med den sydkoreanske presidenten Moon Jae-ins ord, ”månadslånga massiva möten med omkring 17 miljoner deltagare begick inga våldshandlingar eller gripanden från början till slutet”. Det är förbluffande en tredjedel av Sydkoreas befolkning. Den ”fredsolympiad” som nu var på gång kunde inte ha åstadkommits utan att Park Geun-hye avsatts, ansåg Han.
Han framhöll att Nordkorea är ett mycket litet land – det har en befolkning på omkring 25 miljoner människor – men det omges av stora länder med starka militärapparater. (Räknat i försvarsutgifter är Kina nummer 2, Ryssland är nummer 3, Japan är nummer 8 och Sydkorea är nummer 10 i världen. Se ”Will Supreme Leader Trump Commit the Supreme International Crime” i Counterpunch.) medans Nordkorea har skaffat kärnvapen för eget självbevarande, har detta förvärv lett till hotet om, faktiskt sannolikheten av, ett angrepp av USA.
Han beskrev vad han kallade ”Fredsolympiaden”. Han underströk ögonblicket då ögonen tårades på Kim Yong Nam, den 90-årige nordkoreanske formelle statschefen, och det starka intryck det gjort på koreaner.
Han sade att många människor från Nordkorea sjöng och hade tårar i ögonen då de hejade på det enade kvinnliga ishockeylaget. Några tusen fredsälskande sydkoreaner och folk från hela världen samlades i en byggnad nära stadion, kramade om varandra och hurrade då de tittade på den direktsända matchen.
Han hävdade att Stearinljusrevolutionen har lett till ett särskilt ögonblick i historien som ”stearinljusbärarna” allvarligt måste tänka över. En av huvudfrågorna är hur man ska komma över USA:s förtäckta kolonisering. Sydkoreaner och japaner måste fundera över vilken väg de vill gå, sade han: hålla fast vid USA eller slå in på en annan, ny väg. Av antalet människor som flämtade eller skrattade innan Hans ord översattes till japanska, skulle jag gissa att publiken var minst 10 eller 20 procent tvåspråkiga zainichi-koreaner, men majoriteten tycktes vara enbart japansktalande, varav många eller de flesta kan ha koreansk härstamning eller kulturarv.
Sydkoreanska fredsaktivister planerar en stor dag av fredliga protester den 15 augusti, den dag 1945 då Korea befriades från japanskt kejsarvälde. (Den 1 mars nästa år blir hundraårsminnet av 1 mars-rörelsen).
Han slutade med att säga: ”Koreas fred är Ostasiens fred. Japansk demokrati kommer att knytas samman med rörelsen för fred i Korea. Jag ser fram mot att kämpa tillsammans.” 1 mars-rörelsen firades också av den sydkoreanska regeringen för första gången i Seodaemun-fängelsets Historiehall i Seoul. Den första mars 1919 förklarade en grupp koreanska aktivister offentligt landets oberoende – inte olikt USA:s Declaration of Independence. Under månaderna efter deklarationen deltog en av tio koreaner i en serie ickevåldsprotester mot Japans brutala kolonisering.
Vid minneshögtiden förklarade president Moon att frågan om Japans sexuella förslavande av koreanska kvinnor ”inte är över”, vilket motsade hans föregångare Park Geun-hyes överenskommelse med Tokyo i december 2015 att ”slutgiltigt och oåterkalleligt” lösa frågan. Den överenskommelsen gjordes utan input från offren för Japans sexslaveri i Sydkorea och mot befolkningsmajoritetens önskemål. Det japanska kejsardömet förslavade tiotusentals koreanska kvinnor och så många som 400 000 kvinnor runt om i kejsardömet i ”bekvämlighetsstationer”, där de våldtogs dag efter dag av soldater. (Se Qiu Peipeis nya bok Chinese Comfort Women: Testimonies from Imperial Japan’s Sex Slaves, Oxford UP )

Akut åtgärd den 18 mars i Tokyo

Liksom de många fredsfrämjande aktionerna i USA under veckan 15-22 mars, kommer det att anordnas en ”akut” fredsaktion i Tokyo söndagen den 18 mars kl 14.00 framför USA:s ambassad. Under namnet ”En akut aktion mot USA:s och Sydkoreas gemensamma militärövningar” organiseras den i opposition mot:

  • USA:s och Sydkoreas krigsspel på Koreahalvön;
  • USA:s och Japans krigsspel, som amfibielandstigningsövningarna utanför södra Kaliforniens kust den 7 februari och övningen Cope North som började den 14 februari på Guam;
  • Alla krigsspel som är förberedelser för en invasion av Nordkorea;
  • Bygget av en ny bas i Henoko, Okinawa;
  • Abes utvidgande av Japans ”självförsvarsstyrkor” genom tal om ”hotet” från Nordkorea; och
  • Japans, USA:s och Sydkoreas sanktioner och ”maximala press” på Nordkorea.

Aktionen kommer också att uppmana till:

  • Direkta samtal mellan USA och Nordkorea;
  • Undertecknande av ett fredsavtal för att avsluta Koreakriget;
  • Nord-Syd-dialog och oberoende och fredlig återförening; och
  • Normalisering av relationerna mellan Tokyo och Pyongyang.

Organisationskommittén kallar sig ”Beikan godo gunji enshu hantai 3.18 kinkyu kodo jikko iinkai” (Exekutivkommittén för akut aktion den 18 mars mot USA:s och Sydkoreas gemensamma militärövningar).

Kommer verklig rättvisa att främjas?

Fastän ingen fysiskt skadades som resultat av skjutandet den 23 februari vid Chongryons högkvarter, är incidenten vid denna tidpunkt i relationerna mellan USA och Nordkorea – då fred på Koreahalvön kan vara nära förestående och mitt under ”fredsolympiaden” liksom en vecka före högtidlighållandet av 1 mars-rörelsen – ett hot om våld mot vanliga fredliga zainichi-koreaner, som utsätts för allvarlig diskriminering i Japan. Den är också ett hot om våld mot koreaner överallt. I den meningen är det inte nödvändigtvis en överdrift att kalla den en ”terroristhandling”. Den måste helt säkert ha väckt fasa i många människors hjärtan, även många japaner, vilka bor i ett land där skjutningar är extremt sällsynta.
Hur den japanska polisen hanterar denna incident kommer att få följder för den framtida allmänna säkerheten i Japan och internationella relationer i Nordostasien. Kommer de att göra en falsk uppvisning av rättvisa samtidigt som de ger en vink åt medborgargarden som tänker skrämma zainichi-koreaner till tyst underkastelse? Eller kommer de att leverera sann rättvisa, söka rätt på dessa mäns medbrottslingar, avslöja deras vilda konspirationer och låta världen förstå att det japanska samhället värderar högt sitt inrikes lugn och att minoriteters mänskliga rättigheter kommer att respekteras? Låt oss inte sitta och vänta på svaret framför våra teveapparater och datorskärmar utan istället bygga internationellt tryck mot sådana attacker så att framtida terrorister kommer att tänka sig för två gånger om att ta till väpnat våld för att hindra fredsmakare att åstadkomma fred.

Joseph Essertier är associate professor vid Nagoya Institute of Technology. Hans forskning har inriktats på japansk litteratur och historia. Han har i många år varit engagerad i japanska fredsorganisationer och i sitt skrivande har han på senare tid fokuserat på vad sådana organisationer uppnått och behovet av globalt samarbete för att lösa ostasiatiska regionala konflikter.

text/zainichi.txt · Senast uppdaterad: 2018/03/27 21:58 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan