President Kim Il Sungs memoarer Reminiscences; With the Century (åtta band) innehåller flera avsnitt som belyser synen på religion och religionsfrihet i DFRK, till exempel följande, ur band 5 (1994), sid 355ff:

Ett år kom pastor Kim Song Rak, en korean boende i USA, på besök till hemlandet. Under en lunch med honom rådde jag honom att be bordsbön. Pastor Kim Song Rak blev mycket förvånad över mitt förslag. Han var förbryllad över att en kommunistisk stats president var så mån om en kristens böner.
Min avsikt var inte att göra ett gott intryck och det var inte en planerad propagandaeffekt för att klargöra att vi inte har en negativ inställning till religion och dess utövare. Mitt motiv var bara artighet som typisk värd angelägen om att hedra gästen och den rent humanitära önskan att hjälpa honom, en trogen kristen i sitt liv, att fritt leva efter kristna regler under sitt besök i hemlandet.
Bestämmelsen om religionsfrihet i vårt lands konstitution är inte en tom fras eller ett tomt löfte.
Vi har aldrig kränkt trosfriheten eller förtryckt troende. Om det förekommit religiösa människor som straffats eller genomgått politiska rättegångar under republikens styre, så var de brottslingar eller förrädare mot nationen, som hade sålt ut vårt lands och folks intressen.
Naturligtvis förekom fall, som orsakade samhälleligt rabalder beroende på fraktionsavvikelser, av diskriminering mot religiösa människor och antagonism mot religion som sådan i vissa lokala områden efter befrielsen, men det var inte ett allmänt fenomen, som inträffade överallt, än mindre ett missbruk orsakat av organisatorisk avsikt eller centrala direktiv.
Det fanns ett stort antal kyrkor och tempel i vårt land innan Kriget för fäderneslandets befrielse mot USA-imperialisterna [Koreakriget] bröt ut. Då jag besökte Chilgol efter landets befrielse fanns det en kyrka som jag hade känt till under mina skolår i Changdok. Det fanns två stora kyrkor på Namsanhöjden i Pyongyang, där Folkets stora studiehus nu står. Dessa byggnader förstördes av amerikanarnas flygplan, dessa som utger sig för att vara ”Guds” apostlar. Templen och eremitagen med buddhistiska bilder bombades också. Krucifixen, ikonerna och biblarna blev alla till aska eller begravdes under ruinerna…
Detta ledde till att antalet kyrkobesökare bland vårt folk minskade under kriget… Efter kriget skyndade de sig inte att återuppbygga kyrkorna genom penninginsamlingar. Istället byggdes först bostadshus, fabriker och skolor. [Den yngre generationens intresse för religion minskade också.]
För närvarande, liksom i det förflutna, anser vi inte religion som dåligt eller förföljer dess anhängare. Tvärtom, staten bygger kyrkor gratis åt dem och tillhandahåller bostäder. För några år sedan inrättades ett religionsdepartement vid historiska fakulteten i Kim Il Sung-universitetet, för att utbilda religionsspecialister. I vårt land åtnjuter alla religiösa organisationers aktiviteter och religiösa människor gediget juridiskt skydd, liksom i andra länder.
Det sägs att det finns ett stort antal religiösa människor i södra Korea. Bland dem finns en del patrioter och kämpar, aktiva på de tre fronterna demokrati, återförening och fred. Det ökade antalet patrioter som söker en allians med kommunismen bland de religiösa i södra Korea och utomlands betyder inte nödvändigtvis att de är anhängare av Kommunistiska manifestet. Bandet av enighet mellan oss och dem kommer av idén och känslorna som baseras på kärlek till landet och nationen…
En del människor förvanskar vår idé om trosfrihet som en eftergift och ett knep syftande till att dra in religiösa människor i enhetsfrontens ”nät”. En sådan lögn kommer aldrig att hålla, hur trovärdig den än må låta. [Kim Il Sung belyser med exempel från enhetsfrontsarbetet på 1930-talet.] Min avsikt var inte att förvandla dem till Marx’ efterföljare eller anhängare till Kommunistpartiet. Jag respekterade bara deras tro, personlighet och mänskliga rättigheter.