Koreas kamp för nationell självständighet

Tal av Christer Lundgren, ordförande Svensk-Koreanska föreningen, vid Nordiskt Koreaseminarium 2012.

Kära Koreavänner! Det är en glädje för mig, som ordförande för Svensk-Koreanska Föreningen, att medverka vid detta nordiska Koreaseminarium 2012, som hålls med anledning av att det om knappt en månad är 100 år sedan Demokratiska Folkrepubliken Koreas president Kim Il Sung föddes den 15 april 1912, och att det i år också är 70 år sedan hans son, generalsekreterare Kim Jong Il, föddes.
Kim Jong Ils bortgång i slutet av förra året gör också att detta år 2012 markerar inledningen på en ny period i landets historia, med Kim Jong Un som högste ledare.
Denna följd av tre framstående ledare – far, son och sonson – är unik och gör Korea speciellt bland socialistiska länder, men framför allt är det en markering av stabilitet och kontinuitet, vilket är av största betydelse inte bara för den socialistiska Demokratiska Folkrepubliken Korea och för den koreanska nationen, utan för fred och stabilitet i hela den ostasiatiska regionen.

Jag sade ”den koreanska nationen”, och det är om den som jag tänker tala här. Korea är ett land med en lång obruten tradition. Man brukar tala om det som en nation med över 5000 års historia. Det anses som ett av världens äldsta länder. Fram till 1945 var det dessutom under mer än 1000 år ett enat land. Tusen år är lång tid i ett lands historia, det inser man om man jämför med yngre länder som Sverige, eller för den delen USA.
Koreahalvön har geostrategiskt ett centralt läge. Den är omgiven av stormakterna Ryssland, Kina, Japan och USA. Ibland talar man om Koreahalvön som ”en räka bland valar”, men under japansk eller amerikansk kontroll har den också setts som ”en dolk riktad mot Kinas hjärta”.
På grund av detta centrala läge har Korea genom historien varit utsatt för försök till erövring eller dominans från främmande makter, däribland det rysk-japanska kriget 1905, den japanska kolonialperioden 1910-1945 och USA:s försök att lägga under sig hela Koreahalvön efter andra världskrigets slut 1945.
Den nationella befrielsen från kolonialism och imperialism är ännu idag oavslutad. Demokratiska Folkrepubliken Korea i norr är en suverän och självständig socialistisk stat, medan USA fortfarande håller trupper och baser i södra Korea. Den så kallade Republiken Korea i söder har begränsad suveränitet och är ekonomiskt, politiskt och militärt dominerad av USA.
Återföreningsfrågan – kampen för nationell självständighet och enande – är och förblir en angelägenhet för alla koreaner: i norr, i söder och utomlands. (Stora grupper koreaner finns såväl i Japan som i Kina och Ryssland – och även i USA.)
Vid andra världskrigets slut 1945 var den japanska kolonialmakten besegrad och Korea befriat. Det koreanska folket hälsade befrielsen med entusiasm och förberedde sig för självständigheten, bland annat genom att bilda folkkommittéer runt om i landet. En jublande frihetsstämning rådde över hela landet.
Men samtidigt fanns det en skarp motsättning mellan å ena sidan de patriotiska demokratiska krafterna och å andra sidan de landsförrädiska antidemokratiska krafterna, däribland de projapanska grupper och individer, som satte sin egen vinning före nationens väl.
Om det inte varit för USA:s inblandning, skulle denna motsättning inom landet snabbt ha lösts utan större svårigheter, i linje med det koreanska folkets krav.
Istället delades Korea mot folkets vilja av stormakterna. För att förstå Koreafrågan är det viktigt att veta hur detta gick till.

Den 8 augusti 1945 – några månader efter Hitlertysklands nederlag i Europa – förklarade Sovjetunionen krig mot Japan. Följande dag gick Röda armén till angrepp mot den japanska Kwangtung-armén i Manchuriet. De japanska syrkorna gjorde häftigt motstånd, men Röda armén var överlägsen. Inom bara tio dagar hade Kwangtung-arméns huvudstyrka krossats och den 12 augusti marscherade Röda armén in i Korea. Då hade Kim Il Sungs gerillastyrkor redan tvingat japanerna att sträcka vapen på många viktiga platser och befriat de strategiskt viktiga områdena kring Hoiryung, Chungjin, Hoimoon, Hamheung och Pyongyang.
Sovjetunionen hade accepterat USA:s förslag att 38:e breddgraden skulle vara demarkationslinje mellan USA:s och Sovjetunionens arméer i Korea, och Röda Armén gick därför inte vidare söderut. Ett par veckor senare kapitulerade Japan och därefter, den 8 september 1945, i ett läge då Japan var besegrat och det koreanska folket hade börjat organisera en självständig statsmakt, landsteg USA:s trupper i södra Korea utan att behöva avlossa ett enda skott.
Det var stor skillnad mellan Sovjetunionens och USA:s inställning till det koreanska folket. Några korta citat belyser det.
Röda armén, som stödde det koreanska folkets kamp för oberoende och frihet, förklarade:
”Koreanska folk! … Korea har blivit ett frihetens land. Men det är bara första sidan i den koreanska historien. En rik och blomstrande fruktträdgård är resultatet av människors ansträngningar och energi. Därför kan också Koreas lycka bara uppnås genom de heroiska ansträngningar som ni, det koreanska folket, gör. Kom ihåg, koreanska folk! Ni har lyckan i era egna händer. Ni har uppnått frihet och befrielse. Nu hänger allt på er. Sovjetarmén kommer att ge det koreanska folket alla förutsättningar för det fria och kreativa arbete som ni måste ge er in på. Koreanerna måste göra sig själva till sin egen lyckas skapare.”
Jämför detta med den deklaration som befälhavaren för USA:s styrkor utfärdade då dessa anlände till Korea:
”I kraft av den myndighet som givits mig som högste befälhavare för USA:s styrkor i Stilla Havet upprättar jag härmed militär kontroll över Korea söder om 38 breddgraden nordlig latitud och dess invånare och tillkännager följande villkor för ockupationen:
All regeringsmakt över Koreas territorium söder om 38 breddgraden nordlig latitud och dess folk kommer för närvarande att utövas under min myndighet. Personer kommer att lyda mina order och order utfärdade under min myndighet. Motståndshandlingar mot ockupationsstyrkorna eller varje handling som kan störa allmän fred och säkerhet kommer att bestraffar hårt.
För alla syften under den militära kontrollen kommer engelska att vara det offentliga språket…”
I linje med den deklarationen upprättade USA en ockupationsregering baserad på den gamla kolonialmaktens våldsapparat och administration.

Några månader senare, den 27 december 1945, höll Sovjetunionens, USA:s och Storbritanniens utrikesministrar en konferens i Moskva, som öppnade vägen för en korrekt lösning på Koreafrågan. Konferensen ansåg det nödvändigt att upprätta en demokratisk provisorisk regering för Korea för att ”skapa förutsättningar för att återställa Korea som en oberoende stat, trygga dess utveckling enligt demokratiska principer och snabbt undanröja de onda kvarstående effekterna av det långvariga japanska styret.”
Beslutet vid de tre utrikesministrarnas konferens i Moskva hälsades med glädje av det koreanska folket.
Men vid konferensen hade USA – i linje med sitt agerande vid tidigare möten i Kairo, Teheran och Malta – förespråkat en annan linje: att Korea skulle ställas under förvaltarskap och administreras av en ”överkommissionär”, som skulle agera i namn av ett administrativt organ utsett av Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Kina. (Detta var fyra år innan Folkrepubliken Kina bildades under ledning av Mao Zedong.) Denna ”administration” av Korea skulle enligt USA:s förslag kvartstå i fem år och kunna förlängas i ytterligare fem år. Inget sades om bildande av någon koreansk regering.
Sovjetunionen motsatte sig USA:s förslag och förespråkade istället bildandet av en demokratisk provisorisk regering i Korea och stöd åt bildandet av en oberoende stat.
Vid utrikesministrarnas konferens i Moskva accepterade USA det sovjetiska förslaget, men för att förstå den senare händelseutvecklingen är det viktigt att se att det bland segrarmakterna hela tiden fanns två diametralt motsatta förhållningssätt till frågan om Koreas framtid.
Under två år vägrade USA att genomföra det beslut som de tre utrikesministrarna hade kommit överens om i Moskva. Motsättningarna var skarpa i den sovjet-amerikanska gemensamma kommissionen. USA insisterade på att på ett odemokratiskt sätt organisera en reaktionär regering, där USA:s bulvaner skulle ha kontrollen. I den regering som bildades i södra Korea sattes USA-lojala koreaner som hämtats in från USA och Kina, som Syngman Ri och Kim Song Su. Den politiken väckte starkt motstånd.
De folkkommittéer som hade bildats planerade att hålla en all-koreansk folkkommitté­kongress i Söul, men de slogs brutalt ner och folkkommittéerna upplöstes. De demokratiska partierna och samhälleliga organisationerna undertrycktes brutalt. Hundratusentals människor dödades. Södra Korea var ett laglöst område där polis och terrorgrupper härjade fritt under USA:s militärregerings styre.
Sovjetunionen föreslog att alla främmande trupper skulle dras bort från Korea och att man skulle överlåta till det koreanska folket själva att bilda regering. USA vägrade och tog istället upp Koreafrågan i Förenta Nationerna. Ingen koreansk delegation tilläts närvara då nationens öde diskuterades där.
Sedan dess har Korea förblivit ett delat land.

Kim Il Sung, som hade organiserat och lett de koreanska partisanernas väpnade kamp mot den japanska imperialismen och fört den till seger, blev ledare för Demokratiska Folkrepubliken Korea. Han verkade hela sitt liv outtröttligt för nationens återförening. Han utarbetade, skrev och publicerade personligen hundratals förslag och riktlinjer för att förverkliga denna.
Under perioden 1945-50 fanns, som vi har sett, två diametralt motsatta linjer: Dels en demokratisk linje för att det koreanska folket snarast möjligt skulle bilda en verklig enad regering och för landets fullständiga frihet och oberoende, dels en reaktionär linje för artificiell delning av Korea och förvandlande av södra Korea till en koloni genom att – i Förenta Nationernas namn – rigga upp en separat marionettregering i USA:s tjänst.
Den 21 april 1948 hölls, på Kim Il Sungs initiativ, en gemensam konferens i Pyongyang med representanter för politiska partier och allmänna organisationer i norra och södra Korea, däribland framstående sydkoreanska personligheter som kraftfullt motsatte sig separata val i södra Korea. Kim Il Sung belyste USA-imperialisternas manövrer för att dela landet och reste uppgiften för en enad demokratisk regering.
Men USA:s manövrer ledde till att landets delning permanentades. Den så kallade Republiken Korea i söder gjorde anspråk på hela Koreahalvön och genomförde med USA:s stöd en rad angrepp och provokationer mot norra delen av landet. Den 25 juni 1950 utbröt Koreakriget, som kom att pågå i tre år, 1950-1953.

Koreakrigets inledning kan ses som ett inbördeskrig för att upprätta en enad, självständig och demokratisk stat. Kriget kunde ha avslutats snabbt och blivit slutfasen i landets frigörelse från den koloniala epoken, men på grund av USA-imperialisternas massiva ingripande blev det istället mycket våldsamt och förödande.
I FN:s namn förde USA ett synnerligen brutalt krig, med massiv bombning, och med biologiska och kemiska vapen, för att krossa den då helt unga, demokratiska och självständiga folkrepubliken i norra Korea.
Men kriget blev ett bakslag för USA. För första gången i USA-imperialismens historia misslyckades man i sina krigsansträngningar. De amerikanska styrkorna slogs tillbaka. Det var ett bakslag som Washington inte glömt och aldrig förlåtit.
Efter tre års förödande krig tvingades USA den 27 juli 1953 ingå vapenstillestånd utan att ha uppnått sitt mål – att krossa den folkliga demokratin och införliva hela Koreahalvön i den amerikanska intressesfären.
Avtalet om vapenstillestånd ledde inte till fred och avspänning. Sedan 1953 har USA oupphörligt fortsatt att trappa upp den militära spänningen på Koreahalvön och hota Demokratiska Folkrepubliken Korea med krig, även med kärnvapenangrepp. Den aggressiva konfrontationspolitiken innebär ett allvarligt hot inte bara mot hela det koreanska folket utan också mot alla andra folk i Ostasien och mot världsfreden.
USA har gjort allt i sin makt för att bibehålla Koreahalvöns delning, stärka sitt grepp om landets södra del, isolera norra Korea och hindra det socialistiska uppbygget. Demokratiska Folkrepubliken Korea har stått under konstant krigs- och kärnvapenhot.
Efter krigsslutet kvarstod motsättningen mellan de två linjerna. USA hade markerat sin avsikt att behålla kontrollen över södra Korea och har aldrig gett upp sin strävan att störta regimen och förändra systemet i norra Korea och lägga under sig hela Koreahalvön. DFRK fortsatte konsekvent att verka för nationens enande och oberoende.

President Kim Il Sung lade under sin livstid fram en mängd förslag för att främja en fredlig och självständig återförening.
Några år efter hans död, 1997, lyfte hans son och efterträdare Kim Jong Il fram tre grunddokument som särskilt betydelsefulla under benämningen ”de tre stöttepelarna, tre grunddokumenten, för nationell återförening”. Dessa var: För det första: de tre principerna för nationell återförening – nämligen oberoende, fredlig återförening och stor nationell enighet – som president Kim Il Sung presenterade och utvecklade i samtal med sydkoreanska delegater på hög nivå den 3 maj 1972. De offentliggjordes sedan i det nord-sydliga gemensamma uttalande som publicerades i Pyongyang och Söul 4 juli 1972.
För det andra: idén om att bilda en konfederation, Demokratiska Konfederativa Republiken Koryo, baserad på en nation och en stat, två system och två regeringar. Det förslaget presenterades i president Kim Il Sungs rapport till Koreas arbetarpartis sjätte kongress 10 oktober 1980, som en realistisk möjlighet att snabbt förverkliga en nationell återförening utifrån de rådande förhållandena och baserat på de tre principerna.
För det tredje: tiopunktsprogrammet för stor nationell enighet för nationell återförening, som antogs och offentliggjordes av Högsta Folkförsamlingen den 6 april 1993. Tiopunktsprogrammet var ett mer detaljerat förslag om bildande av en konfederation, där de två regionala regeringarna deltar på jämlik fot, med målet att vara en neutral stat som inte stödjer sig på någon stormakt, med kärlek till nationen och nationell självständighet som grund och enligt principerna gemensam existens, ömsesidig blomstring och allas intresse.
Kim Il Sung uppmanade alla koreaner i Nord och Syd och utomlands att upphöra med all politisk strid som framkallar nationell splittring och konfrontation och söka samförstånd och förtroende genom kontakt, besök och dialog utan oro för invasion mot syd och vice versa, seger över kommunism eller spridande av kommunismen.

Tiopunktsprogrammet lades fram i en situation då det världspolitiska läget och den internationella maktbalansen hade förändrats radikalt.
Sovjetunionens sammanbrott 1990 innebar å ena sidan slutet för det kalla kriget med förändrade relationer mellan stormakterna och nya möjligheter för lösning på lokala konflikter, som Koreafrågan.
Å andra sidan innebar det förändrade läget stora ekonomiska och politiska svårigheter för det socialistiska Korea. President Kim Il Sungs bortgång och andra svårigheter under 1990-talet gjorde Korea ännu mer utsatt. USA-imperialisterna genomförde en stor global offensiv. Deras mål var och är att lägga under sig hela världen. Kriget mot Jugoslavien, invasionerna av Afghanistan och Irak samt Natos nya offensiva strategi och militära framflyttningar i Europa var några uttryck för den politiken.
Kim Jong Il, som övertog ansvaret som landets ledare, insåg tidigt allvaret i hotet från USA-imperialismen. Han genomförde songunpolitiken (militären främst) och ledde sitt folk i den så kallade ”mödosamma marschen” för att ta Korea igenom den akuta livsmedels- och energibristen och andra svårigheter.
Han fullföljde och vidareutvecklade också Kim Il Sungs idé och linje för nationens sammanhållning och enande. I flera skrifter visade han att det var möjligt att sätta stopp för den nationella splittringen och hur en återförening av Korea kan gå till. Han angav också detaljerade uppgifter och metoder för att åstadkomma landets återförening.
Det ideologiska arbetet och det faktum att det socialistiska Korea bevisade sin livskraft banade väg för de nord-sydliga toppmötena 2000 och 2007.

Millennieskiftet väckte stora förhoppningar om en ny era av samförstånd, avspänning och fred. Det markerades genom det historiska nord-sydliga toppmötet i Pyongyang, där de högsta ledarna för norra och södra Korea träffades för första gången sedan landets delning mer än ett halvsekel tidigare, nästan på dagen 50 år efter Koreakrigets utbrott. Kim Jong Il och Kim Dae-jung antog den nord-sydliga 15 junideklarationen 2000, en milstolpe för fredsansträngningarna i Korea.
De båda koreanska ledarna överraskade världen med sin hjärtlighet och sin samstämmighet i grundfrågorna. De enades snabbt om en bred överenskommelse om att arbeta för fred och enighet på Koreahalvön. De bekräftade det koreanska folkets starka vilja att återupprätta en oberoende, enad och stark koreansk nation.
De kom också överens om att lösa frågan om landets återförening oberoende genom samlade ansträngningar av den koreanska nationen som är ansvarig för det. De kom överens om att arbeta för återförening genom någon form av federation, att lösa humanitära frågor och att främja en balanserad utveckling av den nationella ekonomin genom ekonomiskt samarbete och bygga ömsesidigt förtroende genom att aktivera samarbete och utbyte på alla områden, socialt, kulturellt, inom sport, offentlig hälsovård, miljö och så vidare.
Båda sidor markerade uttryckligen sin vilja till försoning och nationell återförening.
Bland de 70 miljoner koreanerna fanns starka förhoppningar att mötet skulle markera en vändpunkt, en kursomläggning från misstro, fiendskap och konfrontation till försoning, samarbete, stabilitet, fred och nationell återförening.
Närmandet mellan norra och södra Korea fortsatte även under näste sydkoreanske president Roh Moo-hyun och markerades i oktober 2007 i den nord-sydliga 4 oktoberdeklarationen, som var ett konkret program för att gå vidare med samarbetet för att genomföra 15 junideklarationen och förverkliga den nationella återföreningen.
Men USA bävade för fred och avspänning på Koreahalvön. En sådan utveckling kunde på sikt hota inte bara deras grepp om södra Korea utan också dominansen över Japan och hela den militära inringningen av Kina. Därför motsatte de sig hela tiden ett närmande mellan norra och södra Korea och gjorde allt för att förhindra en större sydkoreansk självständighet och en utveckling mot återförening.
Det markerades tydligt efter att George Bush tillträdde som president, då han utpekade tre länder som huvudfiender under benämningen ”ondskans axel”, nämligen Irak, Iran och Nordkorea.
Några månader efter att 4 oktoberdeklarationen antagits tillträdde Lee Myung-bak som ny president i Söul. Det markerade en klar omläggning av den sydkoreanska politiken. Han tog avstånd från de nord-sydliga deklarationerna och hade istället en tydlig agenda för konfrontation, ökade spänningar och militär uppladdning på gränsen till öppet krig – med den falska anklagelsen att DFRK skulle ligga bakom fartyget Cheonans sänkning och med den provokation som ledde till en artilleriduell i november 2010, då den sydkoreanska militären genomförde provokativa skarpskjutningsövningar i omstridda vatten utanför den nordkoreanska kusten i strid med det nord-sydliga avtal som Kim Jong Il och Roh Moo-hyun undertecknade 2007 med planer för en ”Freds- och Samarbetszon”.
Under 2011 lade DFRK fram flera förslag till olika former av dialog och samarbete för att förbättra relationerna mellan Nord och Syd. Men den sydkoreanska regimen envisades med att ställa orimliga krav och accepterade inte det nordkoreanska förslaget om dialog utan villkor. Dessutom gjorde de situationen ännu mer spänd genom upptrappade krigsövningar på marken, till havs och i luften.
Lee Myung-baks nordpolitik tycks ha byggt på föreställningen att ökat tryck och spänning skulle leda till kris i norra Korea, med en följande kollaps som kunde utnyttjas för att återförena landet med våld. Hans förhoppning var att denna konfrontationspolitik skulle leda till sammanbrott för det socialistiska Korea och öppna vägen för ett Korea styrt från Söul med USA som kontrollmakt. Men detta hände inte, av flera skäl. Den strategin ledde till ett kraftigt bakslag, och allt tyder på att hans parti kommer att lida ett kännbart bakslag i de kommande valen i södra Korea.
Folket i norra Korea arbetar nu hårt och målmedvetet för att bygga ett starkt och välmående land och DFRK gör allt för att trygga fred och avspänning. Demokratiska Folkrepubliken Korea markerar sin vilja att förhandla både med USA och med regimen i södra Korea, men är också tydlig med att förhandlingarna måste leda mot de mål som dessa dokument ger uttryck för: en fredlig och självständig återförening baserad på det koreanska folkets egen kraft.
Svensk-Koreanska föreningens stödjer det koreanska folkets kamp för en fredlig och självständig återförening.
Vapenstilleståndsavtalet har sedan länge förlorat sin roll som ett instrument för att undanröja krigsfaran på Koreahalvön och bana väg för avspänning och fred, nationell självständighet och Koreas återförening. Det är hög tid att det ersätts med ett permanent fredsavtal.
Världens folk måste beslutsamt kräva att USA upphör med konfrontationspolitiken i Korea och avslutar kriget i Korea genom att sluta ett fredsavtal med Demokratiska Folkrepubliken Korea.

text/koreaskampfornationellsjalvstandighet.txt · Senast uppdaterad: 2012/04/07 23:48 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan
www.chimeric.de Creative Commons License Valid CSS Driven by DokuWiki do yourself a favour and use a real browser - get firefox!! Recent changes RSS feed Valid XHTML 1.0