En milstolpe i Koreas utveckling

Koreas arbetarpartis sjunde kongress den 6-9 maj var en milstolpe i partiets historia och därmed också i det socialistiska Kore­as utveckling.

Kongressen markerade att De­mo­kra­tiska Folkrepubliken Korea under sin ledare Kim Jong Un står starkt och enat och att det följer den väg som utstakats av president Kim Il Sung och generalsekreterare Kim Jong Il, den väg som kännetecknas av jucheidén (självständigheten och tilltron till det egna folkets skapande förmåga) och songunpolitiken (den framskjutna rollen för militären och det militära försvaret).

Kongressens enhälliga utnämning av Kim Jong Un till ordförande och partiets högste ledare var en formell bekräftelse på denna stora politiska enighet.

Västliga massmedia förstår inte denna enighet. De smutskastar landets ledare och kallar Kim Jong Un omväxlande diktator och galjonsfigur – två begrepp som rimligen utesluter varandra.

Det unika med den koreanska socialismen är just ledarens roll som anförare för folkmassornas kamp för deras egna intressen. Den fasta enigheten kring ledaren är kärnan i den koreanska formen för socialism, som sätter massorna i centrum.

Att Korea håller fast vid socialismen kan låta som en självklarhet, men så är det inte. Långt därifrån. Det är resultatet av ytterst hård kamp under extremt svåra förhållanden. Det är 36 år sedan Koreas Arbetarparti senast höll kongress, den sjätte partikongressen i oktober 1980. Det är nästan fyra decennier av svåra prövningar i en tumultartad internationell omgivning. I sin summering av kongressperioden klargjorde Kim Jong Un:

”Under de hårdaste tiderna någonsin, då det socialistiska världssystemet kollapsade och de allierade imperialistiska krafterna koncentrerade sin antisocialistiska offensiv mot vår republik, tvingades vårt parti och folk att bekämpa dem på egen hand. Imperialisterna gjorde i decennier situationen ständigt mer spänd för att hindra vårt folk från att leva i fred ens för ett ögonblick och blockerade alla vägar till ekonomisk utveckling och existens genom alla slags blockader, påtryckningar och sanktioner.”

Vi minns de stora svårigheterna som landet genomgick på 1990-talet, med den imperialistiska inringningen plus en serie naturkatastrofer och därtill president Kim Il Sungs bortgång. Bristen på livsmedel och bristen på energi blev akut och detta drabbade befolkningen hårt.
Den perioden brukar benämnas ”den mödosamma marschen”. Kim Jong Un talar nu om ”stora och mångfaldiga svårigheter och prövningar och vedermödor och lidanden värre än under ett krig”.

Risken för att det socialistiska samhället skulle kollapsa var överhängande. Det som förhindrade en kollaps var att partimedlemmarna och folket enades ännu fastare kring partiets centralkommitté med ledarna Kim Il Sung och Kim Jong Il som enighetens och ledarskapets centrum och gjorde stora ansträngningar för att försvara och bygga sitt socialistiska samhälle.

Den stora enigheten var möjlig – och är möjlig – därför att partiet, och särskilt Kim Jong Il hade gjort ett grundligt ideologiskt förarbete och lyft fram de brister som lett till socialismens nederlag i andra länder.

Koreas Arbetarparti bekämpade och fortsätter att bekämpa alla former av maktmissbruk. Det är ett parti vars själ är att tjäna folket.

Koreas arbetarparti förkroppsligar Kim Jong Ils juche-inriktade linje för partibyggande: att bli en kraftfull enhet, ideologiskt ren och organiskt integrerad, enhetlig i ideologi och ledarskap och att utvecklas till ett moderligt parti som tar ansvar för folkmassornas öde, ett ständigt segerrikt parti med erfaret och sofistikerat ledarskap, och ett stålhårt och lovande revolutionärt parti.

Kongressen framhöll också som en strategisk linje politiken att ständigt lägga vikt vid ungdomen och träna unga människor att bli revolutonens efterföljare, som för vidare juchearvet.
Därmed menar man sig bygga världens enda ungdomsmakt.

Det är en politik som utmanar starka intressen. Vi kan notera detta trotsiga kongressbeslut:

”Koreas arbetarparti och DFRK:s regering kommer orubbligt att följa oberoendets, songuns och socialismens väg oavsett hur situationen och relationerna med grannländer må förändras, och spela en förtruppsroll som försvarare av oberoende och rättvisa i kampen för globalt oberoende.”

Kongressen framhöll de nödvändiga uppgifterna för nationell återförening och ledaren Kim Jong Un definierade vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. Kongressen klargjorde:

”Vi står för nationell återförening genom ett federalt recept och kommer att göra alla tänkbara ansträngningar för fred och återförening. Men om de sydkoreanska myndigheterna går in för krig och håller fast vid sitt orimliga ”enande av sociala system”, så kommer vi att gå ut i ett rättvist krig för att skoningslöst utplåna anti-återföreningskrafterna och uppnå den historiska nationella återförening som länge varit alla koreaners eftertraktade önskan.”

Kongressen bekräftade och förtydligade partiets politik för att försvara freden och den strategiska linjen att samtidigt driva på det ekonomiska uppbygget och utveckla ett avskräckande kärnvapenförsvar.

Kim Jong Un försäkrade, att Demokratiska Folkrepubliken Korea inte kommer att tillgripa kärnvapen om inte landets säkerhet utmanas av en kärnvapenbeväpnad angripare.

”Som en ansvarsfull kärnvapenstat kommer vår republik inte att använda kärnvapen om inte dess suveränitet inkräktas på av några aggressiva fientliga krafter med kärnvapen. DFRK kommer att troget uppfylla sin skyldighet om ickespridning och sträva efter global kärnvapennedrustning.”

Han betonade att DFRK skulle följa principerna om icke-spridning och att det aldrig skulle attackera någon först; vare sig med konventionella vapen eller med kärnvapen.

Han framhöll också att DFRK kommer att förbättra och normalisera förbindelserna med de länder som respekterar landets suveränitet och är vänskapligt mot det, även om de tidigare har varit fientliga.

Christer Lundgren


Fakta om kongressen

Vid kongressen hade 3 467 delegater rösträtt och 200 delegater hade rätt att tala inför den; alla var närvarande och hade valts vid Koreas arbetarpartis konferenser på olika nivåer.
Bland dessa var 1 545 delegater partifunktionärer och politiska arbetare, 719 delegater militär personal, 423 delegater funktionärer inom administrativa och ekonomiska myndigheter, 52 delegater funktionärer i folkrörelser, 112 delegater företrädare för vetenskap, utbildning, hälsovård, kultur och konst samt massmedia, 786 delegater veteran­partimedlemmar från fältarbete, sex veteraner från det antijapanska kriget och 24 som tidigare avtjänat långvariga perioder i sydkoreanska fängelser utan att låta sig omvändas.
Av delegaterna var 315 kvinnor. Vid kongressen närvarade också 1 387 observatörer.
Gratulationsmeddelanden och sidenbanderoller hade skickats från Antiimperialistiska nationella demokratiska fronten, Allmänna förbundet av koreaner bosatta i Japan (Chongryon), Allmänna förbundet av koreaner bosatta i Kina, Koreanska socialdemokratiska partiet och Chondoistiska chongupartiet.
Hälsningar och gåvor av olika slag kom också från statschefer, partier och organisationer i olika länder, diplomater och företrädare för internationella organisationer.

I sitt inledningstal vid kongressen sade ledaren Kim Jong Un:

”På vägnar av Koreas Arbetarpartis kongress framför jag också varma tack och hälsningar till politiska partier och organisationer, jucheidéstudiegrupper, vänskaps- och solidaritetsorganisationer och personligheter ur alla samhällsskikt i världens olika länder och representanter för diplomatiska beskickningar och internationella organisationer i DFRK som har gett positivt stöd och uppmuntran till vår revolution och sänt gratulationsbudskap, brev och blomsterkorgar till Koreas arbetarpartis sjunde kongress.”

text/kongress2016.txt · Senast uppdaterad: 2016/05/29 17:34 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan
www.chimeric.de Creative Commons License Valid CSS Driven by DokuWiki do yourself a favour and use a real browser - get firefox!! Recent changes RSS feed Valid XHTML 1.0