Kim Il Sung och Koreas unika ledarstil

Kim Il Sung blev något av en legend bland det koreanska folket redan under sin tid som gerillaledare på 1930-talet. Han byggde förband av politiskt medvetna, hängivna och stridskunniga gerillasodater och ledde framgångsrika strider mot de japanska kolonialisterna.
Han var den ende betydande gerillaledare som inte antingen dödades eller gav upp.
Efter Koreas befrielse i augusti 1945 hade Kim Il Sung starkt stöd och lojalitet från hundratals människor – liksom han själv unga gerillasoldater som hade kämpat för den koreanska nationens befrielse. De kom att utgöra kärnan i den självständiga koreanska stat som upprättades i norra Korea efter befrielsen, baserad på omfattande organisering och mobilisering av det egna folkets massor.

Enade sitt folk
En omedelbar uppgift efter befrielsen blev att organisera och ena folket. Olika krafter kämpade om makten. Det viktigaste kriteriet för legitimitet var hur man förhållit sig och agerat under den japanska ockupationen. Därmed var förtroendet för Kim Il Sung och hans närmaste anhängare starkare än för många av hans rivaler.
Med sina erfarenheter från partisanrörelsen hade Kim Il Sung en utvecklad organisatorisk förmåga och dessutom en erfaren militär organisation, vilket motståndarna saknade.
Koreanska arbetarpartiet bildades genom sammanslagning av två arbetarpartier. Det växte snabbt och tog in mängder av fattigbönder. Det blev därmed ett massparti, inte ett förtruppsparti. Sedan 1940-talet har enligt uppgift 12-14 procent av befolkningen ingått som medlemmar i det ledande partiet, jämfört med 1-3 procent för de flesta kommunistpartier. Koreanska arbetarpartiets symbol – hammaren, skäran och skrivpenseln – symboliserar ”treklassalliansen” mellan arbetare, bönder och intellektuella. Intellektuella har i Korea aldrig som grupp utsatts för förföljelser utan alltid räknats som en viktig och nödvändig del i det nya samhället. De intellektuella är experter och teknokrater – inte dissidenter och samhällskritiker; sådana finns det få av i DFRK.
Demokratiska Folkrepubliken Korea tillämpade alltid enhetsfrontspolitik gentemot ickekommunistiska grupper. Förutom det styrande Koreanska Arbetarpartiet finns det ännu idag andra, mindre, partier: Koreanska socialdemokratiska partiet och det på en inhemsk religion baserade Chondoistiska Chongupartiet. De ingår i Demokratiska fronten för fosterlandets återförening och samverkar med Koreas Arbetarparti för att styra landet.

Folkets armé
De koreanska gerillasoldater som kämpat mot de japanska kolonialisterna var stridbara, starkt nationellt medvetna och fast beslutna att Korea tillhörde koreanerna själva. De lät sig inte enkelt formas och domineras av utländska makter. Det gällde särskilt Koreanska Folkets Armé (eller Koreanska Folkarmén), som grundades 8 februari 1948 och var Kim Il Sungs viktigaste maktbas och som från 1990-talet blev grunden för songunpolitiken.
Då Koreanska Folkets Armé grundandes, manade Kim sina soldater att föra vidare traditionen från den antijapanska gerillakampen. Han utvecklade detta:
”Vårt Folks Armé bör inte för ett ögonblick glömma att den har fötts av folket och tjänar folket, och att den kan vara segerrik endast då den håller folket kärt och har dess stöd och tillgivenhet. Särskilt måste den konsekvent värna om hela det arbetande folkets intressen, under arbetarklassens ledning… Vi måste flitigt bedriva politisk och ideologisk utbildning bland soldaterna så att de […] odlar andan att älska, respektera, lita på och enas med varandra […] och bygga en järnhård disciplin i armén.”

Masslinjen
Till skillnad från traditionella koreanska ledare – och många mer intellektuella eller teoretiska kommunister – hade Kim Il Sung en massbaserad ledarstil och stark personlig karisma.
Han tog han för vana att besöka fabriker, jordbruk och militärförband för att ge ”vägledning på platsen” (”on-the-spot guidance”) och han uppmanade sina medarbetare att göra detsamma.
Den 9 september 1948 grundades Demokratiska Folkrepubliken Korea. Det var efter att försöken att bilda en legitim statsmakt omfattande hela Korea hade misslyckats och den USA-stödda marionettregimen i Söul hade bildat en separat stat med anspråk på hela Korea.
Kim Il Sung utnämndes till premiärminister, vilket han förblev till 1972, då han enligt den nya grundlagen fick titeln president.
Kim Il Sung var i väldigt hög grad en ledare som tillämpade masslinjen. Han gjorde täta besök på fabriker och på landsbygden och skickade ut kadrer till lokala enheter för att hjälpa dem att lösa problem och genomföra politiska direktiv och för att vinna politiskt stöd på lokalplanet.
Det senare förutsatte politiska studier i mindre grupper och ”kritik och självkritik” samt återkommande kampanjer för att mobilisera människor för produktion och studier.

Jucheidén
Redan under den antijapanska kampen framhöll Kim Il Sung betydelsen av självständighet, initiativkraft och massförankring. Det var grunden för jucheidén, som betonar folkmassornas självtillit och oberoende.
Begreppet juche började användas 1955. I tilliten till det egna folkets massor låg att hålla distans till och självständighet gentemot utländska makter och främmande ideologiska strömningar. Kim Il Sung framhöll:

Om vi mekaniskt tillämpar utländska erfarenheter och bortser från vårt lands historia och vårt folks traditioner och utan att räkna med vår egen verklighet och vårt folks politiska nivå, kommer vi att begå dogmatiska fel och göra den revolutionära saken stor skada… Patriotism och internationalism är oskiljaktiga… En sann patriot är med nödvändighet internationalist och vice versa.

Ledaren och folket
Målet att bygga stark enighet inom landet ledde till stark organisering, utan motstycke i något annat land. En kärna i denna organisering var och är de starka banden mellan ledaren och folket.
Ledaren ses som hela folkets omsorgsfulle fader, kärleksfull, hängiven, välvillig, en kraft som samlar och enar alla människors hjärtan. Han är den stora människan och den lysande solen, en fast garanti för nationellt oberoende. Folket svarar med lojalitet, lydnad och ömsesidig kärlek.
Familjen är enligt konstitutionen samhällets basenhet och samhället en stor integrerad enhet, en sorts storfamilj. Detta förhållande mellan ledare och folk har starka rötter i koreansk tradition och har nu funktionen att ena det arbetande folket, stärka revolutionen och samla hela nationen.
1990, då många socialistiska regimer kollapsade, förklarade nordkoreanerna stolt att de fortfarande höll fast vid den väg de valt, försvarade sitt socialistiska samhällssystem och satte nationen främst.
Detta är något av det som gjorde president Kim Il Sung till en unik personlighet i Koreas historia, en stor ledare för det koreanska folket och i sin generation en av den internationella arbetarrörelsens och den nationella befrielserörelsens stora revolutionära ledare.

text/kis_och_koreas_unika_ledarstil.txt · Senast uppdaterad: 2015/04/22 22:46 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan
www.chimeric.de Creative Commons License Valid CSS Driven by DokuWiki do yourself a favour and use a real browser - get firefox!! Recent changes RSS feed Valid XHTML 1.0