Koreabok med blinda fläckar

Det är ont om litteratur på svenska om Koreafrågan. Den akademiska debatt som förs i USA, Kanada och Nya Zeeland – för att bara nämna några västländer – når knappast Sverige. Koreakännare som Bruce Cumings, Tim Beal, Hugh Deane och Stephen Gowans är i stort sett obekanta för en intresserad svensk allmänhet; av allt att döma också för journalister, diplomater och UD-personal. Därför måste man välkomna en nyskriven bok på svenska; Korea igår och idag – Historia, politik och ekonomi av Gabriel Jonsson, med en översiktlig redogörelse för Koreas historia från äldsta tid och fram till idag, inklusive Japans kolonisering, befrielsen och landets delning 1945, de två statsbildningarna i norr och söder, Koreakriget, nord-syd-relationerna, den politiska och ekonomiska utvecklingen, kärnvapenfrågan och fredsfrågan.

Gabriel Jonsson är docent i Ko­reas språk och kultur, verksam vid Stockholms universitet. Hans bok kommer förmodligen att bli kurslit- teratur för en generation av studenter. Den skulle ha kunnat lyfta den svenska akademiska undervisningen till internationell nivå. Tyvärr lever den inte upp till dessa förväntningar.

Typiskt är att litteraturlistan på slutet inte nämner någon av de ovan nämnda författarna utom Bruce Cumings, och av honom ingen bok, utan bara en udda artikel. Litteraturlistan domineras av författaren själv.

Av historieavsnittet framgår att Koreahalvön genom århundradena utsatts för en rad invasioner – i flera fall upprepade gånger – av de kinesiska Sui- och Tang-dynastierna, av Khitan-riket, av mongolerna, av japanska pirater, av manchuerna, av Japan. Det framgår också att koreanerna genom historien organiserat framgångsrikt motstånd, såväl med gerillastyrkor som med enorma arméer och framgångsrika flottor.

I slutet av 1800-talet skärptes rivaliteten mellan kolonialmakterna. Storbritannien, Ryssland, Frankrike, USA och Japan försökte – även med vapen – öppna Korea för handel. Den försvagade Yi-dynastin blev en lekboll mellan Japan, Kina och Ryssland och två krig utkämpades: det japansk-kinesiska och det rysk-japanska. Boken hävdar – något oklart – att Japan, ”till skillnad från Frankrike, Storbritannien, Ryssland och USA, hade motiv för att öppna Korea, exempelvis att skapa en marknad för sina produkter och förebygga ett ryskt avancemang på Koreahalvön”.

Efterhand blev Korea 1905 ett japanskt protektorat. Fredskonferensen i Haag nonchalerade med förakt kejsaren Kojongs desperata vädjan till kolonialmakterna om stöd, och 1910 annekterades halvön som koloni. Nationen hotades av utplåning. Anmärkningsvärt är att boken knappast nämner det omfattande väpnade motstånd som organiserades mot kolonialmakten i nordöstra Kina (Manchuriet), och vars mest framgångsrike ledare var Kim Il Sung. (Dennes memoarer – en unik skildring av stor historisk betydelse– finns inte heller i litteraturlistan.)

Koreas långa historia av motstånd mot främmande makters erövringsförsök är som glömd då boken kommer in på tiden efter Japans kapitulation. Korea beskrivs som ”ett maktpolitiskt vacuum som varken USA eller Sovjetunionen var berett att låta den andre, eller koreanerna själva, ta över”. Men det är inte sant. Som boken faktiskt nämner på sid 105, lät Sovjetunionen de lokala folkkommittéerna ta över styret medan USA upprättade en militär ockupations­regering och ”nedmonterade”, det vill säga med våld upplöste, folkkommittéerna, som redan tagit över den lokala administrationen.

Boken förbigår med tystnad motståndet och gerillan i södra Korea och massmorden på koreanska pat­rioter av olika politiska schatteringar åren 1945-1950. Enbart under Syngman Ris ”sommar av terror” 1950 mördades minst 100 000 människor, vilket dokumenterades av den sannings- och försoningskommission som den sydkoreanska regeringen tillsatte 2001.

Koreakriget skildras som ett nordkoreanskt angrepp, i linje med de FN-resolutioner som USA drev igenom, fast det i själva verket började som ett koreanskt inbördeskrig i ett land som i över 1 000 år varit ett land och där båda sidor gjorde anspråk på hela Koreahalvön – den ena för att upprätta nationens självständighet, den and­ra för att behålla en vålds­ regim under USA:s överhöghet.

USA:s förödande terrorbombning, som dödade 3-4 miljoner koreaner, liksom napalm, bakteriekrigföring och hotet om att sätta in kärnvapen,förbigås också med tystnad.

Skildringen av nord-syd-relationerna efter Koreakriget och av kärnvapenfrågan är detaljrik, men ensidig. Författaren återger sydkoreanska och amerikanska påståenden som rena fakta och spekulerar utan källangivning och vetenskaplig metod om nordkoreanska motiv.

Skildringen av den politiska utvecklingen i södra Korea och kampen för demokrati är ett av bokens bästa avsnitt, men undviker helt – liksom boken i övrigt – frågan om USA:s inblandning och agerande på Koreahalvön.

Udden mot Demokratiska Folkrepubliken Ko­rea understryks av Klas Eklunds förord, som ser Nordkorea som ”ett växande osäkerhetsmoment i världspolitiken”, inte som en stat son värnar fred, självständighet och nationell enhet på Koreahalvön.

Christer Lundgren

Recensionen publicerades i Korea-information nummer 1 2019

text/gabrieljonsson.txt · Senast uppdaterad: 2019/02/11 22:56 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan
www.chimeric.de Creative Commons License Valid CSS Driven by DokuWiki do yourself a favour and use a real browser - get firefox!! Recent changes RSS feed Valid XHTML 1.0