Korea står starkt - Kim Jong-Il i sitt sammanhang

Denna text publicerades ursprungligen 21 december 2011 i amerikanska Fight Back!.

Morgonen den 19 december började som en vanlig måndag för den koreanska personalen på Hae Dang Hwa-restaurangen i Beijing, Kina. Personalen välkomnade hungriga gäster vid ytterdörren, kockarna började preparera restaurangens fina utbud av kimchi och andra koreanska rätter samtidigt som servitriser och servitörer började ta emot beställningar från sina gäster. Allt detta förändrades när en reporter på China Daily i en konversation med en servitris berättade att Kim Jong-Il, statschefen för Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea), hade dött samma morgon av en hjärtattack. Restaurangens koreanska personal - från servitörer till kockarna i köket - bröt inom några ögonblick samman i tårar. De bad kunderna om ursäkt och stängde restaurangen tidigt för dagen för att istället tillsammans kunna sörja den nationella tragedin.

Flera hundra mil därifrån, i Pyongyang, upprepade sig scenerna från restaurangen i Beijing, där män, kvinnor och barn - från de mest uppskattade partifunktionär till stålarbetare - gick ut på gatorna för att sörja Kims död.
De flesta människor i USA har svårt att förstå det koreanska folkets sorg och västerländska medier valde att till stora delar förlöjliga sorgen. Det är trots allt otänkbart att föreställa sig att döden av någon amerikansk president eller annan ledare skulle frambringa en enhällig sorg från det amerikanska folket. Trots detta kan även de hårdaste kritikerna inte förneka uppriktigheten i det koreanska folkets tårar, både i DFRK och utomlands, inför Kim Jong Ils bortgång.

Västerländska medier hävdar att DFRK:s regering står för ett hänsynslöst förtryck, men det koreanska folkets reaktion motsäger denna bild. Vad är det med Demokratiska Korea och dess ledare som får sitt folk, även de långt borta från ögonen på myndigheterna, att sörja så här?

Desinformation som lagts fram av västerländsk medier får många att se Demokratiska Korea som en mycket repressiv, brutala regim utan ansvar inför det koreanska folket. Men tittar man förbi allt förtal och de ofta fabricerade påståendena ser man en stark nation, motståndskraftig inför mer än ett århundrade av imperialistisk aggression som, mot alla odds, fortsätter att mobilisera de koreanska massorna för att bygga socialismen.

Korea är en nation som med våld delades av USA direkt efter andra världskriget. Men ända sedan dess har DFRK varit fast beslutsamt om återförening. Efter 35 år av fruktansvärd behandling under den japanska kolonisationen, blev det koreanska folkets hopp om ett enat och fritt Korea åter grusat när den amerikanska Truman-administration upprättade en militär kampanj för att med våld undertrycka den koreanska revolutionen. Med hjälp av Sovjetunionen och det socialistiska Kina kunde den koreanska folkarmén (KPA), ledd av Kim Il-Sung, pressa den USA-ledda invasionen tillbaka till den 38:e breddgraden, nu den södra gränsen till DFRK.

Under Koreakriget släppte USA mer bomber över Korea än de gjorde i hela andra världskriget. De dödade mer än en miljon koreaner och förstörde de flesta städer i norr. Lika skrämmande var de avrättningar av hundratusentals misstänkta kommunistsympatisörer, utförda av Syngman Rhee's USA-stödda fascistiska regering, som tog makten i södra Korea. Trots den förstörelse som orsakats av Koreakriget, genomförde DFRK ett ambitiöst återuppbyggnadsarbete som gav landet en högre BNP och bättre levnadsstandard än vad som uppnåddes i syd av den USA-stödda regimen. Södra Korea plågades av hög arbetslöshet och erbjöd billig arbetskraft till västerländska sweatshops. Det var inte förrän under 1980-talet, med den följande kollapsen av DFRK:s största handelspartner, Sovjetunionen, som Sydkorea skulle gå om nordsidan i ekonomisk produktivitet.

Inte ens den amerikanska regeringen kan förneka den koreanska socialismens framsteg. I en hemligstämplad CIA-rapport från 1990 medges att DFRK åtnjuter enastående sociala rättigheter för barn, garanterar helt gratis bostäder till medborgarna, har ett mycket framgångsrikt landsomfattande medicinskt program, har en poliskår med en extremt låg nivå av korruption samt har uppnått hög förväntad livslängd och låg spädbarnsdödlighet.

Samma CIA-rapport påpekar att det finns fler högskoleutbildade kvinnor än män i Nordkorea och medger att Koreas arbetarparti förbundit sig att göra ”radikala förändringar” av relationerna mellan könen i Korea. Fakta stödjer denna slutsats: Prostitution är olagligt, kvinnor tillåts tjänstgöra i militären och statliga barnomsorgprogram möjliggör för kvinnor att ha oberoende karriärer utanför hemmet. Ett stort antal höga politiska poster innehas också av kvinnor, inklusive representation i Högsta folkförsamlingen.

DFRK:s enastående offentliga hälso- och sjukvård - som medborgarna har ovillkorlig tillgång till - fortsätter att prestera enormt bra, även med förlamande sanktioner från USA. Så sent som förra året hänvisade Dr Margaret Chan, generaldirektör för Världshälsoorganisationen (WHO), till den nordkoreanska sjukvården som ”något som de flesta andra utvecklingsländer skulle avundas.” Hon påpekade att ”DFRK inte har någon brist på läkare och sjuksköterskor” och berömde systemet för dess ”mycket utbyggda infrastruktur för hälso- och sjukvård, som når från central nivå via den provinsiella nivån till distriktsnivå.”

Den imperialistiska aggressionen mot DFRK:s trotsiga revolutionära styre fortsätter än i dag, manifesterat genom mer än 28.000 amerikanska trupper permanent stationerade i Sydkorea samt det överhängande hotet om utplacerande av amerikanska kärnvapenmissiler på den koreanska halvön.

USA:s allt mer aggressiva hållning efter Sovjetunionens kollaps har fått DFRK att söka försäkringar och skydd från ett nytt Koreakrig genom att skaffa kärnvapen i avskräckande syfte. Trots en anstormning av handelssanktioner och hot om invasion, kunde Demokratiska Korea meddela en första lyckad provsprängning 2006, en bedrift genomförd under överseende av Kim Jong-Il.

Vikten av Demokratiska Koreas anskaffning av kärnvapen kan inte överskattas. År 2005 utfärdade USA ett ultimatum till både Libyen och DFRK där man krävde att båda staterna skulle ge upp sina kärnvapenprogram och samarbeta med den västerländska imperialismen i ”kriget mot terrorismen”. Libyens statschef Muammar Gaddafi spelade med, medan Kim Jong-Il gav USA långfingret. Nu kan vi i slutet av 2011, efter att ha bevittnat Natos brutala invasion av Libyen och störtandet av Gaddafis regering, klart konstatera vem som gjorde rätt val.

Varför sörjer koreanerna Kim Jong-Ils bortgång? Det är på grund av hans modiga motstånd mot USA:s dominans, hans engagemang för återförening och socialismens konkreta prestationer. Gentemot dem som för krig för exploatering och förtryck, företrädde Kim strävan hos koreanska arbetare, bönder, kvinnor och barn – den förenade koreanska nationen - för frihet. Även om Kim Jong Il har gått bort kommer det koreanska folket fortsätta att marschera framåt och höja fanan för nationell återförening, självbestämmande och revolution.

USA ut ur Korea!

text/fightback_korea_star_starkt.txt · Senast uppdaterad: 2011/12/29 01:06 av daniel
[unknown link type]Till början av sidan
www.chimeric.de Creative Commons License Valid CSS Driven by DokuWiki do yourself a favour and use a real browser - get firefox!! Recent changes RSS feed Valid XHTML 1.0