Föreställningen att Nordkorea ekonomiskt är ett land i ar­mod är föråldrad. Nordkorea är stabilt och trots sanktio­nerna växer dess ekonomi snabbt, rapporterar artiklar i västliga media.

Trots sanktioner visar Nordkoreas ekonomi tecken på livskraft, utan social oro eller antiregimverksamhet, skrev Andrew Salmon i Asia Times den 8 januari.
Enligt de flesta redogörelser har systemet blivit mer effektivt – och för de flesta nordkoreaner är de ekonomiska förhållanden mycket bättre än för ett decennium sedan, konstaterade Benjamin Katzeff Silberstein för webbsidan 38north.org den 11 februari.
Den förstnämnda artikeln noterade att DFRK:s ekonomi fortsätter att trotsa sanktionerna – ”till den grad att livskvaliteten för både eliten och den genomsnittliga nordkoreanen verkar vara stabil, om inte stigande” samt att allmänhetens lojalitet och den övergripande stabiliteten ser ut att vara säkra.

En ny ekonomi
Omvandlingen av en tidigare tung industriell ekonomi inleddes på 1990-talet, då Nordkorea ”plågades av katastrofal hungersnöd som sannolikt dödade hundratusentals”, enligt Andrew Salmon.
Som svar på den svåra situationen uppstod marknader som sålde livsmedel och läkemedel, vilka erhållits via gränshandel med Kina, som en överlevnadsmekanism. Efter hungersnöden förvandlades dessa marknader till handelsplatser för konsumtionsvaror och sålde allt från modevaror till elektroniska produkter.
De verkar helt öppet, med myndigheternas tillstånd, och har, enligt artikeln, ersatt det statliga distributionssystemet som källa till dagliga varor för majoriteten av befolkningen.
De har också lett till e-handel, med – enligt sydkoreanska uppgifter – cirka 5,8 miljoner nordkoreaner (av en befolkning på 25,4 miljoner) under 2019 som surfar på det nationella intranätet på sina smartphones.
Under de senaste fem åren har också en kategori investerare – så kallade donju (”penningmästare”) – som kan eller inte kan vara medlemmar i ”den politiska eliten” – flyttat fokus från marknader och handel till lokal tillverkning, till stor del av konsumentprodukter, för lokal konsumtion – skor, kläder, livsmedel, kosmetika, elektroniska prylar. Ändrade bestämmelser har möjliggjort denna omvandling mot vad som betecknas som ”en självtillitsekonomi”.
Detta har bidragit till importersättning, vilket i sin tur ökat användningen av den lokala valutan, won, i stället för utländska valutor.
”Trots att DFRK inte har något officiellt skattesystem, ger denna verksamhet staten en bredare intäksbas. Framför allt har dessa trender stabiliserat befolkningens ekonomiska liv, till den grad att den genomsnittliga nordkoreanen nu förmodligen har en bättre livskvalitet än någonsin sedan 1980-talet.”

Minskad export
Centrala exportsektorer – kol, järn, skaldjur, textilier och arbetskraft – förväntas enligt utländska bedömare minska dramatiskt, men de som besöker landet rapporterar små förändringar och många lokala indikatorer tyder på tillväxt, eller åtminstone stabilitet.
Trots att handelssiffrorna ser allt sämre ut och exporten är betydligt mindre än toppkapacitet, är växelkurs och priser stabila.
Oljepriset och värdet av won är stabila, medan ris och majs faktiskt handlas till lägre kostnadsnivåer än under de senaste fyra åren.
– Det är ett mysterium, anser Peter Ward, en bedömare som citeras i artikeln. Han ser två ljuspunkter för ekonomin och befolkningen.
– Den lätta industrin har utvecklats relativt positivt i fem eller sex år, efter reformerna 2013-2015. Och jag tror att användningen av solenergi har varit mycket positiv. Ju fler nordkoreaner som får det desto bättre, eftersom de blir mindre beroende av osäkra nätleveranser och får mer tillgång till el.
Solpaneler vid bostäder och elekt­riska cyklar och skotrar är numera en vanlig syn.

Plenarmötet i december
Ledaren Kim Jong Un har upprepade gånger offentligt förklarat sin avsikt att höja livskvaliteten för sitt folk och lovat att inte ”dra åt bältet”. Vid Arbetarpartiets centralkommittés plenarmöte i december talades om att återupprätta socialistisk handel, vikten av ett socialistiskt ansvarsfullt ledningssystem och att omorganisera onödiga procedurer och system; korrigera faktorer som minskar företagens effektivitet, stärka byggkapaciteten, modernisera byggutrustning och skydda miljön.
Sanktionerna, särskilt sedan 2016, gör det oerhört svårt för utländska investerare och handelspartner att bedriva normal ekonomisk verksamhet i DFRK. I mitten av december föreslog Kina och Ryssland i FN:s säkerhetsråd en lättnad av sanktionerna. Utkastet nämner arbete, skaldjur och textilier – de viktigaste nordkoreanska exportvarorna. Men brittiskt, franskt och amerikanskt motstånd gör det oklart om eller när säkerhetsrådet kommer att ta upp förslaget till omröstning.
Samtidigt har Nordkorea blivit mycket bra på att kringgå sanktioner och de kan räkna med kinesisk och rysk sympati. Faktum är att Kina levererar olja och mat till Nordkorea under ett undantag från sanktioner för humanitära varor – en bred kategori, och allt fler turister från Kina besöker landet. Kinesiska och ryska företag och individer påstås bryta mot sanktionerna – oklart om det i så fall sker med eller utan officiellt stöd.
Ändå är Pyongyang, enligt artikeln, missnöjda med Peking, som inte har gjort den sorts värdehöjande, teknik och kompetensöverförande investeringar som nordkoreanerna vill ha, hävdar Andrew Salmon.
Pyongyangs etablerande av (mestadels tomma) utländska investeringszoner i hela landet tyder på en hunger efter mer mångsidiga investeringar, och landet vill inte bli alltför beroende av Kina.

Marknadernas betydelse
Benjamin Katzeff Silberstein menar att den positiva ekonomiska utvecklingen beror på effektivisering av systemet och på marknaderna. Han är oroad över att ökad statlig kontroll ska försvåra för “den framväxande medelklassen”.
Bland annat hänvisar han till en artikel i partiorganet Rodong Sinmun den 31 januari om ”regeringsansvarssystemet”, kärnan i det statliga systemet för ekonomiskt arbete. Den framhåller att regeringens huvuduppgift är att utöva enhetlig kontroll över den övergripande nationella ekonomin och ”ge fullt spelrum åt fördelarna med och kraften i den socialistiska ekonomin”.
Artikeln anger att den socialistiska ekonomin ”mobiliserar och använder mänskliga och materiella resurser i landet på ett rationellt sätt och samordnar och systematiskt förverkligar produktion, distribution, kapitalbildning och konsumtion” och att den ”kan åstadkomma snabbare utveckling än den kapitalistiska”.
Enligt Katzeff Silberstein har nordkoreansk retorik om ekonomisk politik och förvaltning de senaste åren i allmänhet inte varit så tydlig om centralplaneringens effektivitet och fördelar, utan snarare fokuserat på vad man kan kalla ”marknadsreformer med nordkoreanska egenskaper”, det vill säga decentralisering och de facto liberalisering av regler för statliga och halvstatliga företag, och den allmänna utvidgningen av marknadsmekanismer inom ekonomisk förvaltning.
Å andra sidan, konstaterar han, behöver planering inte nödvändigtvis innebära hårt styrd detaljerad centralplanering, det kan också betyda bredare strategier, som DFRK:s ”Nationella strategi för ekonomisk utveckling” 2016-2020, som ställde upp allmänna mål och politiska inriktningar istället för produktionskvoter och detaljplaner för olika sektorer.
Kanske snarare utifrån sina politiska värderingar än av omsorg om det koreanska folkets välfärd ser Katzeff Silberstein vissa formuleringar i ordföranden Kim Jong Uns tal vid plenarmötet i december som ”särskilt oroande”, däribland skrivningen om att regeringens enhetliga ledarskap och ledning bör säkerställas i arbetet med att skydda livslinjen och integriteten i landets ekonomi.
Även påpekandena om brist på framsteg för att snabbt uppnå högre ekonomisk tillväxt, ser han som oroande särskilt med tanke på ”utrymmet för oberoende manövrerande”.
Till exempel påpekade Kim Jong Un att det inom den ekonomiska sektorn finns en dålig vana att ropa paroller om självtillit utan att vidta smarta och optimala åtgärder och ansträngningar för att upprätthålla och förstärka den självbärande grunden för den nationella ekonomin.
Katzeff Silberstein ger exempel på sådant som enligt hans mening ”kan bli” bekymmer, som skärpta redovisningsregler för statliga företag som handlar med utländsk valuta, krav på ökade ”lojalitetsbetalningar” i utländsk valuta från rika medborgare, ökade elpriser i Pyongyang, ökade skatter på handeln med konsumtionsvaror, straffavgifter för oregistrerade småföretag och skärpta lagar för utrikeshandeln.
Sammanfattningsvis anser han att Kim Jong Uns period vid makten har präglats av ekonomisk liberalisering, men med en parallell strävan att utöka statens kontroll över ekonomins in- riktning.
Sanktionerna tvingar staten att söka resurser där de finns. Regeringen anser sig ha rätt till mer av intäkterna från marknaden och den halvprivata företagssektorn och kommer troligen att ta ett fastare grepp om marknadskrafterna vid någon tidpunkt oavsett om sanktionerna kvarstår. Denna trend kommer sannolikt att påskyndas eftersom staten tvingas söka mer intensivt efter nya inkomstkällor, förutspår Benjamin Katzeff Silberstein.

Artikeln hämtad ur Korea-Information nr 2 2020